ANGOLA – Traditionella boskapsuppfödare har förlorat sina bästa betesmarker och kan nu bara hjälplöst se på när deras barn och familjer får gå hungriga, säger Deprose Muchena, regionchef för södra Afrika vid Amnesty International, i ett uttalande i samband med rapportens publicering.

Inbördeskrig och landreformer

Efter det 30-åriga inbördeskrigets slut 2002 – ett av den moderna tidens blodigaste och mest seglivade – återvände människor från ekonomiska, sociala och politiska skyttegravar i Angola, inte minst i södra delarna av landet där striderna rasade i febril takt.

Kvarliggande landminor förblir ett problem för småskaliga bönder i regionen, liksom korruption och ett allt torrare och svårläst klimat.

”Amnesty kan konstatera att mark som genom århundraden har använts som gemensam betesmark av traditionella lantbrukare från provinserna Cunene, Huila och Namibe i södra Angola har tagits från dem på ett oriktigt sätt”, skriver människorättsorganisationen i sin rapport.

Rätten till mark – en rättighet

Lokala samhällen beroende och grundade av småskaligt jordbruk och boskapsuppfödning har inte sett röken av någon kompensation efter att kommersiella boskapsuppfödare lagt beslag på betesland från traditionella lantbrukare utan några konsultationsprocesser. Processer och rättsvidrig landgrabbing som strider mot Angolas konstitution.

Den angolanska regeringen har bemött Amnesty Internationals uppgifter och rapport i en skriftlig rapport där ”tillgången till mark betraktas som en fundamental rättighet knuten till flera andra rättigheter”.

”I Angola ägs mark traditionellt av staten men ägandeskapet kan transfereras. Lagen erkänner lokalsamhällets rätt och nyttjande av mark, och det kan exproprieras för allmänt bruk i utbyte mot rättvis kompensation”, skriver regeringen.

”Markfrågan – vår största utmaning”

Teresa Quivienguele, ansvarig för sociala frågor kopplade till tillgången till jord vid Acção pelo reforço da democratização (ARDA), landets ledande icke-statliga organisation när det gäller markfrågor, skräder inte heller orden:

– Landfrågan är Angolas största framtidsutmaning. Utan mark är vi ingenting. Marken är vår moder, ett verktyg för att kunna överleva och utvecklas som folk.

Angola behöver mindre byråkrati och bättre skydd av rurala områden som tidigare beboddes av småskaliga bönder som tvingades på flykt under inbördeskriget, förklarar Teresa Quivienguele. Ord som stämmer in väl med de politiska löften och visioner som Angolas president João Lourenço kom till makten med, med den angolanska befolkningens förhoppningar om att bryta med den nepotism och dynastikorruptionspolitik som präglade föregångaren José Eduardo dos Santos 38 år vid makten.

En tid som kastade Angolas olje-, gas- och mineralrikedomar i händerna på fåtalet samtidigt som landet tvingades redovisa en av världens lägsta medellivslängder och största klyftor mellan rik och fattig.

Från krigsskådeplats till agrobusiness

En av anledningarna till de hiskeliga klasskillnaderna, menar bland annat NGO:n ARDA, går att spåra till markfrågan – och landreformen 2004, som i breda penseldrag sålde ut marklotter som tidigare ägdes och brukades av krigsfördrivna småskaliga bönder till inflytelserika boskaps- och jordbruksaktörer. Angolas landsbygd gick från krigsskådeplats till agrobusiness.

– Många som blev av med sina marker saknar juridiska papper som styrker sina marktillhörigheter.

Teresa Quivienguele förespråkar därför moderna ”sociala ingripanden” för att stärka den unga generationen och förbättra deras villkor och framtida möjligheter.

– Men för att även dessa personer ska ha en framtid i Angola krävs ett hållbart ledarskap, säger hon.

Allan Cain, chef vid NGO:n Development Workshop, anser att Angolas markfråga i slutändan inte enbart är en fråga om tillgång eller brist på mark, utan om att inse att de konflikter som uppstått och som i generella drag ställer småskaliga bönder och ett hållbart jordbruk öga mot öga med kortsiktiga agrobusinessbolag vars industrier bidrar till att urholka den sociala och ekologiska balansen. De konflikter vi ser nu kommer att öka så länge som jordbruk och markackumulation förblir en viktig del i ekonomi.

– Markfrågan blev politisk först när internflyktingarna kunde återvända till sina hemtrakter efter inbördeskriget, säger Allan Cain.

Utvecklingen hotar kulturer och levnadssätt

För Angolas – liksom resten av världen – handlar mycket om att säkra en hållbar framtid för kommande generationer. I Angola förblir barnadödligheten hög, sjukdomar som kolera och malaria utbredda – inte minst i södra Angola – och markfrågans inneboende konflikter ett kvitto på att landet står inför såväl interna (politiska) som externa (ekologiska) utmaningar.

Amnesty Internationals rapport blir således en påminnelse om att den angolanska regeringen har ett ansvar för att skydda traditionella jordbrukares och boskapsuppfödares rättigheter – och rurala familjer, bosatta långt fjärran mediernas stadsbaserade strålkastarljus, och deras matsäkerhet:

”[Det kommersiella jordbrukets markockupation] sätter långsamt men gradvis punkt för småskaliga bönders leverne – och för en kulturell identitet och praxis i södra Angola”, summerar Amnesty International i sin rapport.