Sverige har fått sin första öppet ”Sverigevänliga” kommunikationsbyrå, ironiskt nog kallad Etablissemanget. ”Sverigevänlig” ska i sammanhanget, och enligt grundarna själva, kommunicera till kunderna att de inte jobbar med irriterande och besvärande saker som intersektionalitet, feminism eller normkritik.

De två grundarna är (föga förvånande) två vita män (varav den ena tidigare varit lektor på Konstfack samt arbetat på Berghs och nu skriver för en webbtidning som ges ut av SD). En sak som de tycker är himla störigt att ta hänsyn till, är att det inte längre går oförmärkt förbi att slentrianmässigt enbart använda sig av vita och/eller män i sin visuella kommunikation. MEN GUD VAD JOBBIGT, kan vi inte bara göra som vi gjort i alla tider och helt enkelt utgå ifrån att den primära målgruppen är en vit man mellan 35 och 55 år och den sekundära målgruppen är hans lika vita men något yngre fru?

Den nya gubbgrabb-byrån anser även att kulturbranschen är ”ideologiskt förgiftad” eftersom sagda kulturbransch är rätt skeptiskt inställd mot dylik dålig attityd som de uppvisar. Trist, tycker den ene av grundarna som annars gillar att skriva teatermanus (om nationalismens förträfflighet, får man förmoda). Genom att låtsas som att det är alla andra som är ideologiskt och politiskt pk-vridna försöker de framstå som rationella och opolitiska, fast de säger rakt ut att de är konservativ nationalism-höger och det var de som låg bakom SD:s kampanj mot tiggare 2015. Ja se de krumsprång folk gör.

Däremot finns det en del ”kloka och sunda” personer i reklambranschen, säger herr Konstfack-Bergh, men menar inte dem som gått på samma skolor som han själv undervisat på. För de studenterna är dessvärre indoktrinerade med fånig forskning kring etiska varumärken, trovärdiga kampanjer, breda målgrupper, vikten av representation och förståelse för att kommunikation återger och skapar samhället samtidigt – och att man således faktiskt kan förändra världen genom något så banalt som reklam … fast det sista vet ju alla, inklusive nya byrån. Det är ju därför de vill skapa ”Sverigevänligt” kommunikativt material; på grund av sin ideologiska och politiska agenda.

Att gamla patriarkala och nationalistiska ideal nu säljs in som något nytt är dock inte ens provocerande egentligen. Tvärtom är det kanske det finaste beviset vi kan få på att normerna faktiskt har förändrats. På Berghs hålls nu kurser i Inkluderande kommunikation, och just kunskap om inkludering räknas som den bästa spetskompetens kommunikatörer kan ha i dag. Den (givetvis helt politiskt obundna) SD-byråns lansering innebär egentligen inte mer än en ommärkning av något som redan gått ur tiden, en forcerad ny bäst-före-stämpel för att trösta de som tycker att det var bättre förr. Och när det äntligen blir dags att slänga ut den gamla skåpmaten kommer den vara så oerhört rutten att ingen kommer vilja plocka upp den igen.