Miljondemonstrationen i Chile den 25 oktober blev till slut den obestridliga segern i dragkampen mellan demonstranterna och högerregeringen. Vad som började som en protest mot höjningen med 30 pesos av biljettpriset på tunnelbanan har nu förvandlats till en bred kritik mot den ekonomiska modellen. Presidenten Sebastina Piñera, som kände slaget, backade om prishöjningen av biljettpriset. Sedan kom en rad förslag på höjning av minimilönen, stopp för ytterligare höjningar av elpriset och vissa förbättringar inom vården.

Oppositionspartier bjöds in på lunch. Men demonstranterna gav sig inte. ”Det handlar inte om 30 pesos utan om 30 år av ojämlikhet”, sa de.

Det som var en spontan protest från gymnasieungdomar växte till en bred, fredlig och inkluderande rörelse. Alla kom med. Kulturen, facket, studentrörelsen, feministerna, MR-organisationerna, lärarfacket.

Piñera, i ett sista försök, bad om ursäkt på bästa sändningstid. Men rörelsen var i rullning och trovärdigheten gentemot presidenten är lika med noll Samtidigt satte Piñera militärerna på gatorna och införde undantagstillstånd och utegångsförbud. Chile, sa president i ett tevesänt tal, befinner sig i ett krig.

Människorättsinstitutet INDH rapporterade den 27 oktober att polisens och militärernas våld resulterat i 18 döda, 1 092 skadade och 3 193 häktade, varav 343 barn under 18 år. Det finns konstaterade 50 fall av tortyr och 17 fall av sexuellt övergrepp. Stormedierna basunerade ut en bild av våld, plundringarna och bränder.

Ordföranden för chilenska journalistförbundet Margarita Pastene menar att de etablera medierna, och i synnerhet teve-kanalerna, medvetet förmedlat en bild om att Chile befinner sig i ett krig, istället för att visa den folkliga revolten. Det är ingen slump att även svensk media haft samma ingång. DN publicerade en krönika som inte var annat än ett oförskämt försvar av högerregeringens repression och militarisering. SvD menade i en ledare att ”Plundrarmobbarna i Chile har inte folkets stöd”. Huvudlinjen är att inte medge att Chile, ”Latinamerikas stjärna”, varken är framgångsrikt eller rättvist. Det vore ett ideologiskt självmord eftersom det inte är fel på högerpolitik. Det är fel på ”det otacksamma folket” som bränner, som plundrar.

Den genom tiderna största demonstration i Chile bekräftade både styrkan och den samlande opinionen som finns i landet. Chile är ett av de åtta mest ojämlika länderna i världen. Den rika 1 procenten tar  26,5 procent av inkomsterna medan den fattigare 50 procenten endast får 2,1 procent, rapporterar FN-organet CEPAL.

Chile har privatiserat vattnet, elen, kollektivtrafiken, utbildningen, sjukvården med mera, med höga avgifter som gör att majoriteten av befolkningen går på knäna. Tankesmedjan Fundacion Sol menar att 50 procent av landets arbetande befolkning tjänar mindre än minimilönen. Lån och kortkrediter har kompenserat de låga lönerna. Hushållens skuldsättning ökar årligen med 13 procent och den fattigare halvan av hushållen lägger 53 procent av sin inkomst till att betala kortkrediter och lån.

Demonstranternas krav är många och tydliga. Ny konstitution, grundläggande reformer som gör att alla medborgare ska garanteras de grundläggande behoven, stopp för privatiseringar, resurser till vården och utbildningen. Alltfler kräver också nu Piñeras avgång. Presidenten försöker nu rädda skinnet och modellen. En FN-människorättskommission anlände till Santiago i början av veckan. Piñera lovordade i helgen demonstrationerna, utegångsförbudet har lyfts och samtliga ministrar tvingats avgå. Piñera vill tvinga på en bild av ”normalitet”, vända blad, alla ska tillbaka till sina jobb på måndag, allt är förlåtet.

Men nej. Folkrörelsen som på miljondemonstrationen sjöng allsång av Victor Jara nöjer sig inte med små eftergifter. Nu väntar en maktkamp om samhällsförändringar. 15 parlamentariker har i veckan lämnat ett förslag för att inleda riksrätt mot Piñera. Miljondemonstrationen har öppnat vägen för förändringar i landet som politikerna inte gjort på 30 år.

Allt återstår.