Med gårdagens regeringsbeslut att, i enlighet med januariavtalet, tillsätta en utredning i syfte att ta fram ett förslag på hur man ska införa språk- och samhällskunskapskrav för medborgarskap i Sverige, tog vi ytterligare ett steg mot att göra gapet mellan medborgare och invånare med uppehållstillstånd större. Lite drygt 17 år senare håller nu Lars Leijonborgs […]
Med gårdagens regeringsbeslut att, i enlighet med januariavtalet, tillsätta en utredning i syfte att ta fram ett förslag på hur man ska införa språk- och samhällskunskapskrav för medborgarskap i Sverige, tog vi ytterligare ett steg mot att göra gapet mellan medborgare och invånare med uppehållstillstånd större. Lite drygt 17 år senare håller nu Lars Leijonborgs språktester på att realiseras.
Argumenten för ett språkkrav brukar vara att det är viktigt att människor lär sig svenska för att integreras och inkluderas i samhället. Något som säkerligen är sant för dem som lär sig svenska självmant redan i dag. Men för de andra, för dem som av någon anledning känner att de inte mäktar med, inte förmår eller inte orkar. För dem är det ytterst tveksamt om det hjälper. Istället riskerar konsekvenserna att bli digra. Varför ska man inkluderas i ett samhälle om man inte ser att man kan bli medborgare? Vad händer med dem som misslyckas? Vad händer med deras självbild?
Ett samhälle där man lägger större krav på utsatta grupper, som asylsökande och migranter, där ribban höjs för att inkluderas, det är också ett samhälle där det är svårare att integreras.