LIBANON Dagen efter Saad al-Hariri i ett tv-sänt tal meddelade att han skulle lämna in sin avskedsansökan till president Michel Aoun ombads han att stanna kvar på posten för att leda en övergångsregering. Senare samma dag förklarade han sig villig att leda en regering av teknokrater. Nu påbörjas en process – som kan bli utdragen – med att så småningom utse en ny premiärminister som i sin tur får bilda ny regering som kan få stöd i parlamentet.

Protesterna har fortsatt, bland annat demonstrerade folk utanför centralbankens kontor i Beirut under torsdagen. I Tripoli hölls protester utanför myndigheter och företag, rapporterade den libanesiska journalisten och aktivisten Lara Bitar. Massprotesterna är de största på många år och beskrivs som unika då de samlat folk från breda folklager och över de olika sekteristiska gränserna som annars dominerar så mycket av Libanons politiska liv, liksom från olika samhällsklasser.

– Aldrig har den politiska klassen ifrågasatts på det här sättet, genom en sådan massiv, civil och fredlig utmaning av sitt eget folk, säger Rami Khouri, professor i journalistik vid American University i Beirut i en intervju med BBC:s Newshour.

Khouri pekar också på det faktum att ett av kraven som många demonstranter ställer – stopp för det sekteristiska politiska system som kännetecknar landets politiska institutioner – inte är något gripet ur luften utan bland annat är en del av Taif-avtalet, fredsavtalet som avslutade inbördeskriget 1989.

Taif-avtalet slog bland annat fast att det var ett grundläggande mål för nationen att överge politisk sekterism. Maya Mikdashi, universitetslärare i genus- och mellanösternstudier och redaktör på sajten Jadaliyya, poängterar dock att Taif-avtalet inte gav en tydlig tidsram för när detta skulle bli verklighet, vilket inneburit att politiker sedan dess har kunnat skjuta processen på framtiden.

”Taif-avtalet avslutade det libanesiska inbördeskriget och utgjorde en vägkarta till en annan, om än en inskränkt föreställd, politisk framtid. Den blev till en bur av de som direkt tjänar på dess ofullständiga genomförande”, skriver hon bland annat i en artikel på 30-årsdagen av Taif-avtalets undertecknande för någon vecka sedan.

Rami Khouri menar dock att det libanesiska parlamentet skulle göra klokt i att hänvisa till avtalet när det ska försöka adressera de många frågor som protesterna aktualiserat:

– Om de är smarta säger de bara: ”låt oss implementera det vi redan har kommit överens om och lagstifta om ett överhus i parlamentet som inte väljs enligt religiösa gränser”, säger han till BBC och pekar på att detta kan ta tid:

– Men detta är verkligen ett historiskt och viktigt ögonblick, och det kan bli turbulent och våldsamt i ett kortsiktigt perspektiv.

Våldsamheter utbröt också på tisdagen innan al-Hariris tal. Shiamuslimska Hizbollah- och Amalsupportrar gick då till attack mot det läger som demonstranter upprättat i centrala Beirut, där de slog ner uppställda tält.

Tidigare har också Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah uttalat stöd för regeringen. Trots att de ofta har drivit frågor som kamp mot korruption har Hizbollah, terrorstämplade av bland annat USA och EU, uppmanat sina supportrar att inte delta i protesterna och Nasrallah har varnat för det vakuum som uppstår om regeringen avgår.

Under onsdagen meddelade armén att den tänkte öppna upp alla huvudleder för att låta samhället återgå till det normala. Armén hänvisade demonstranterna till att fortsätta sina protester på torg istället för vägar.

Enligt Al Jazeera flyttade demonstranterna på sig efter viss förhandling med armén: ”Det var en fredlig förhandling. Det här är något som armén har försökt upprätthålla under de två veckorna. Det har varit vissa sammanstötningar men de har stått med och skyddat folk på det stora hela”, rapporter Al Jazeeras korrespondent Stefanie Dekker. Men sent på onsdagen återtog demonstranterna bland annat den viktiga Ring Road i Beirut för att fortsätta blockaden, varpå armén på nytt började öppna den under torsdagen.

Vägblockaderna har en viktig roll under protesterna eftersom de har bidragit till att arbetare som inte vågat delta i regelrätta strejker har kunnat stanna hemma från sina jobb med hänvisning till blockaderna som hindrat trafiken, och både många arbetsplatser och skolor har hållits stängda.

”Den här metoden kan förväntas spela en nyckelroll i de framtida proteströrelserna i landet – de som organiserar sig håller på att lära sig om vad som verkar vara en taktik som är avsevärt mäktigare än andra verktyg som påverkans- och kampanjarbete”, skriver forskaren Nizar Hassan, som också är verksam i den politiska rörelsen Lihaqqi som varit aktiva i protesterna från start, i en artikel i Roar Magazine.

Det blir nu avgörande hur demonstranterna går vidare med att formulera sina krav: ”nu är det tid för politik. Vem kommer att vinna slaget om det offentliga samtalet och agendasättande i detta historiska ögonblick för Libanon?” skriver han.