USA I förra veckan avblåste lärarfacket Chicago Teachers Union (CTU) en strejk som omfattade omkring 25 000 lärare och pågick elva dagar – den näst längsta lärarstrejken i stadens historia. CTU strejkade inte bara för bättre löner och villkor för sina medlemmar utan för bättre skolor och bättre villkor för eleverna – och fick igenom flera, om än inte alla, sina krav. Ett tak på antalet elever i varje klass, skolsköterskor och socialarbetare i alla skolor och ett första steg för att få tillbaka skolbibliotekarier.

– Vi förhandlade i över tio månader, strejkade i elva dagar, och hela tiden stod föräldrar, elever och samhällsinvånare bakom oss. I dag återvänder vi till klassrummen med verkliga och varaktiga förändringar för våra elever och för folk i den här staden, säger CTU:s ordförande Jesse Sharkey på fackets hemsida. 

Förebygga hemlöshet

Fackföreningen har också krävt att skoldistriktet Chicago Public Schools ska göra mer för att förebygga hemlöshet bland Chicagos elever, något som i dagsläget är ett stort problem. Nu har pengar skjutits till för att anställa personal som ska stötta familjer som behöver hjälp att hitta bostad.

– Det här var inte bara en strid för att mildra skadorna av åtstramningspolitiken, det var en strid för att skapa villkor som både elever och lärare behöver. Den här strejken, liksom så många andra strider som handlar om att betala för vår framtid, handlar om att bygga den politiska viljan för att stärka våra offentliga skolor så att alla barn har en möjlighet till framgång, säger ordföranden för landets lärarförbund American Federation of Teachers, Randi Weingarten.

Lärare är inte ensamma om att ta till strejkvapnet. Nyligen slöts ett avtal mellan General Motors och United Auto Workers (UAW) efter en 40 dagar lång strejk – den längsta bilarbetarstrejken på nära 50 år. Avtalet innebär bland annat en stor bonus, tre procents löneförhöjning under två år och att sjukförsäkringarna inte försämras. I avtalet ingick dock också att fackföreningen inte ska blockera nedläggningen av tre av GM:s fabriker, rapporterar CNBC. Under den långa strejken gick också andra UAW-anslutna arbetare ut i strejk vid Volvoägda Mack Truck. Efter två veckors strejk har de bland annat kunnat trygga jobben, löneökningar och sjukförsäkringar.

Del av en större trend

De strejkande lärarna och bilarbetarna är en del av en större trend. Uppemot 500 000 arbetare deltog i olika former av arbetsnedläggelse under 2018, vilket är en kraftig ökning från året före då 25 000 strejkade. Det är den största siffran sedan mitten av 1980-talet, rapporterade CNBC i oktober. Bakom ökningen finns flera omfattande lärarstrejker, utöver den nyss avslutade i Chicago. Förra året strejkade lärare i West Virginia, Oklahoma och Arizona. Liksom i Chicago stod striden inte bara om bättre löner utan om mer resurser till skolorna.

Enligt tidningen Vox har 20 procent av skolorna i Oklahoma på grund av nedskärningar tvingats gå ner till ett fyra-dagarsschema. Med fler undervisningstimmar fyra dagar i veckan och en extra ledig dag skulle lärarnas låga löner kompenseras – lärarlönerna i Oklahoma har legat i bottenskiktet i USA. Lärarfacket the Oklahoma Education Association fick efter nio dagars strejk igenom höjda löner och ökade resurser till skolorna, dock bara en fjärdedel av den summa de hade begärt för att rusta skolor som drogs med gamla läroböcker och slitna klassrum. Och i januari i år gick lärarfacket i Los Angeles ut i strejk i sex dagar, och lyckades därmed få till stånd en löneförhöjning med sex procent samt mindre klasser under de kommande åren. Liksom i Chicago fick facket också igenom krav på fler skolsköterskor och bibliotekarier.

En förklaring till både de många lärarstrejkerna och till strejkvågen mer generellt är just Chicagos lärarfack enligt Jane McAlevey som bevakar strejkfrågor för tidningen The Nations räkning. Hon menar på att framgångsrika strejker föder nya strejker och hon pekar särskilt ut lärarstrejken i Chicago 2012.

– Det är den fantastiska utbildningsstrejken som tog Chicago med storm under nio dagar som verkligen börja höja arbetares förväntningar på att strejken skulle kunna bli framgångsrik igen i klimatet efter Reagan, säger hon i en intervju med Mother Jones under hösten och hänvisar till konsekvenserna av försämrade villkor under 1980-talet kombinerat med antifacklig mobilisering under Ronald Reagans tid som president. Fackföreningsrörelsen blev mindre riskbenägen och strejkvapnet sågs inte längre som en framkomlig väg. Under de följande två årtiondena sjönk antalet strejker kraftigt.

Ohållbara lösningar

McAlevey beskriver ett kapitalistiskt system som visserligen inte har orsakat en massiv arbetslöshet som på 1920- och 1930-talen men som ändå tvingar arbetare till ohållbara lösningar som att ha två eller fler jobb bara för att hålla sig över ytan eller som knappt har råd att bli sjuka, samt är skuldsatta:

– Det är svårt att argumentera att vi inte har ett läge med omfattande misär, och folk är förbannade, säger Jane McAlevey som länge varit aktiv inom fackföreningsrörelsen och är aktuell med boken A Collective Bargain: Unions, Organizing, and the Fight for Democracy, som kommer ut i januari.

En vändpunkt vad gäller viljan att ta till strejkvapnet var, enligt Jane McAlevey, att fackligt aktiva gräsrötter har börjat återta kontrollen över flera fackföreningar, med en mer radikal hållning som resultat. Hon pekar på hur det skedde i CTU:s interna val 2010, och att deras strejk 2012 är en av de konflikter som fått andra fackföreningar att följa efter. Hon betonar också vikten att organisera inte bara arbetare utan även lokalsamhället, något som CTU själva pekar på var avgörande i förra veckans framgång. McAlevey framhåller erfarenheten som drogs av strejken 2012 då fackligt aktiva såg att lokalsamhället inte lade skulden för strejken på lärarna utan stod på deras sida.

– När arbetare i resten av landet, framför allt lärare, såg att föräldrar ställde sig bakom dem – var för mig början till det som fick gnistan att tända.