Två barn. Två olika städer. Slutspel. Fulla läktare. Två familjer med kärlek till olika lag. Minnen för livet. Som blev andra än tänkt.

Två barn. De har stått här förr. Hejat. Hållit andan i spänning. Skrikit av glädje. Gråtit och känt hur det är att bära en förlust tillsammans. Men nu vill de båda bort. Hem.

Knallar från bangers som ekar. Män som stormar mot varandra så barn inte längre vill se laget de älskar. Och du kanske tänker ”men så är det väl alltid”. Du kanske frågar ”vem tar med barn på allsvensk fotboll?”

Och då säger jag: Nej, så är det inte jämt. Min åttaåring har sett Vittsjö vinna, och hon har så klart varit med och hejat fram det AIK som burit mitt hjärta så många gånger. I somras gjorde hon premiär på norra ståläktaren, och hon älskade det.

Jag har vänner som gillar olika lag, men som berättar samma sak. Hur barnen tjatar om nästa match. Håller koll på serien och kan namnen på spelarna bättre än en själv.

Stämningen på matcherna har också blivit bättre med åren. Den bultande kärleken till sporten och laget har placerats där den hör hemma: i centrum. Det var, och det här är pinsamt att det ens ska behöva skrivas, länge sedan jag hörde några rasistramsor eller könsord på en match. Arrangemangen blev steg för steg tryggare och läktarna till en plats för alla, inte bara för dem som skriker argast och högst.

Under lång tid blev samarbetet mellan klubbarna, supportergrupperna och polisen bättre. Hur Sverige hanterade stora evenemang var faktiskt något som stod som modell ute i Europa, i andra länder som hade haft samma problem som vi med våld och hot runt fotbollen.

Men nu är det något som hänt. Det handlar inte bara om mina anekdotiska bevis, om barnen i min närhet som ville gå hem. Det handlar om banderoller med polishat, om en aggressivare inställning till säkerhetsarrangemangen, om hot och attityder som vi kämpat mot men som nu verkar vilja komma tillbaka.

Det har alltid varit en liten klick supportrar som bråkat. Män som är så små att de måste visa sig stora när de är bland andra män. Och det är såklart den som beter sig som idiot som själv måste vara ansvariga för det.

Men det finns i detta också en uppgift som är gemensam: Hur agerar vi som samhälle för att barn och vuxna som vill njuta av fotboll ska få göra det utan att upplevelsen får förstöras av några få? Och hur ser vi till att unga killar som älskar fotboll får blomma ut i den kärleken och inte förirrar sig in i den skrattspegelsal där bara hat och våld kan bekräfta den egna manligheten? Hur ser vi till att de ser de där äldre våldsverkarna som just det, och inte som något slags härförare mot makten?

Då handlar det mycket om hur polisen gör sitt jobb. Inte om att de lagför brott, det ska de göra, utan om hur de gör det. Nyckeln till förbättringarna på allsvenska läktare var polisens vilja till dialog och att bygga förtroende för sin uppgift.

Nu har polisen ett nytt arbetssätt. Där utlopp för ett starkt engagemang och en levande supporterkultur, som tifon, plötsligt kan förbjudas för alla, som straff för mindre förseelser som gjorts av en minoritet vid en tidigare match. Eller där läktarna begränsas och alla supportrar behandlas som problem, och inte bara de som förstör.

Men detta är säkert: Slår man mot alla, vänder man alla emot sig. Polisens nya strategi måste omprövas.