Vi åker i det vidsträckta landskapet väster om Älvsbyn i Norrbottens län, längs en väg som kommer att försvinna, om Boliden startar sin gigantiska koppargruva Laver. Vi passerar Abborrträsket på vänster sida, som blir utjämningsmagasin, och sedan Goträsket och skymtar också Småträsket till höger. Här är väldigt vacker natur.

Ulf Johansson från Miljögruppen Pite älvdal stannar. Vi befinner oss i mitten av magasinet som ska fyllas med upp till 100 meter avfallssand med tungmetaller. Hela dalgången mellan Björkberget och Västra Nattberget, nu i vit snöskrud, ska fyllas med det giftiga gruvavfallet. Fem sjöar kommer läggas under avfallsmagasinet. ”Det borde vara omöjligt att förstöra sjöar som tillhör Natura 2000-område”, säger Ulf Johansson som brukar fiska där.

Sjöarna Stor-Laver och Lill-Laver blir överdämda och förorenas också. Vid foten av Lill-Laverberget, som ska förvandlas till dagbrott, är utsikten storslagen och hela vidden av den planerade miljöförstörelsen är uppenbar – 5 000 hektar, eller 50 kvadratkilometer, natur fördärvas i tillväxtens namn.Det krävs vansinniga mängder energi för att krossa berget, 1,4 terawattimmar per år, motsvarande Porjus kraftstations årliga elproduktion.

Koldioxidutsläppen är också rejäla. Den skog som ska bort tar upp 400 000 ton koldioxid per år, en kolsänka som aldrig mer kommer tillbaka.

Dagens svenska gruvor är i snitt 30 gånger större än på 1950-talet. Den nya gruvan i Laver blir 1 000 gånger större än den gamla, som lades ner 1946, och som fortfarande läcker kadmium, koppar och zink.

Boliden har sökt tillstånd att bryta 700 miljoner ton, men har kartlagt en dryg miljard ton. Brytningen ska pågå i 20 år, vilket är länge i dag.

För 150 år sedan, när brytningarna inleddes, var det i världen i snitt 20 procent koppar i det som togs upp. Nu är snittet i världen 0,8 procent. Laver ligger på strax över 0,2 procent. Det innebär 99,8 procent avfall. Det uppger Arne Müller, Umeå, journalist som länge granskat den svenska gruvbranschen och har skrivit fem böcker, bland annat Elbilen och jakten på metallerna.”Vi måste inse att vi börjar närma oss vägs ände. Det är snart nere på noll. Ingreppen för att få upp den här kopparen blir så enormt stora. Hur stora hål ska vi gräva?”

Det är en process vi borde vara djupt bekymrade över när det gäller gruvprojekt i dag.

Det är viktigt att byta inriktning på mineralpolitiken, menar Müller, att ta rätt på det som redan finns ovan jord, där det i dag finns lika stora fyndigheter som Laver, under städer och i soptippar.

Återvinning av metaller kommer skapa betydligt fler jobb i hela landet än gruvnäringen, som automatiseras alltmer.

Jan Erik Länta är ordförande i Jåhkågaska tjiellde. Samebyns betesmarker långt västerut, ovanför odlingsgränsen i Jokkmokks kommun, skulle skäras av på mitten av gruvan i Kallak (Gállok på lulesamiska) och viktigt vinterbete gå förlorat. ”Våra jobb finns där för alltid, så länge marken finns där. En gruva, en exploatering, är oftast ändlig.” Även en annan sameby drabbas direkt av Kallak. Kallaks påverkan på värdefulla naturmiljöer är oerhört negativ och Lule älv riskeras liksom världsarvet Laponia som kulturarv. Laver-gruvan drabbar Samisjaur Njarg sameby.

Vi borde tycka att metaller är väldigt värdefulla material. Litium återvinns inte i dag.

Hushållning, att exempelvis minska antalet bilar, extra teveapparater och externa köpcentra, är förstås en första viktig åtgärd. Vi måste producera en massa förnyelsebar energi för att ersätta fossilt. Det krävs kopparledningar för vindkraft och annan förnyelsebar energi. Varje möjlighet vi har att minska elanvändningen, gör att vi förbrukar mindre metaller.

Fjorton procent av koldioxidutsläppen i Sverige kommer i dag från metall- och gruvindustrin och i mineralstrategin, som antogs 2013 när Annie Lööf var näringsminister, planeras för en tredubbling av antalet gruvor till 2030. Sveriges mineralstrategi grusar hoppet att klara klimatmålet, att Sverige 2045 inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären. Här finns en slående motsättning i vad politikerna beslutat. Det är matematiskt omöjligt!

Ett grundläggande problem är att gruvor behandlas som en företagsekonomisk fråga, då det mest är en samhällsekonomisk fråga om naturresurser, som i grunden kan tyckas vara samhälleliga tillgångar. För exempelvis Norrbottens inland finns ingen samhällsekonomi i gruvprojekten. Ulf Johansson från Miljögruppen Pite älvdal bjuder in oss till gården där släkten bott i fyra generationer intill Vistbäcken, som med den nya gruvan skulle få ett tillskott av tungmetaller. Vistträskborna får också andas in tungmetallerna via damm från magasinet.

Om någon av avfallsdammarna brister förstörs Piteälven, som är en av Sveriges nationalälvar (nästan oreglerad) och samhällen spolas bort. Det är nu upp till regeringen att ta beslut om Laver och Kallak.