”Det här systemet måste rasa innan vi kan bygga något nytt.” Eller: ”Det måste bli riktigt dåligt innan det kan bli bättre.” Känns tankegången igen? Frågar man runt på stan verkar det vara en mycket vanligt förekommande uppfattning att sakernas tillstånd, för att kunna förbättras, först måste försämras radikalt. En ganska märklig tankefigur när man betraktar den såhär lite på håll. Därutöver fullkomligt felaktig.

Historien är naturligtvis inte någon matris som pressar in slumpmässiga skeenden i ett begripligt mönster, får tidens våldsamma krängningar att följa någon algoritmisk flodfåra som gör den begriplig för människan. Historien är fylld av undantag och rena obegripligheter. Men trots detta verkar det ändå finnas vissa mönster och upprepningar värda att ta i beaktande. De säger oss att ett samhälle på dekis mycket sällan går i riktning mot utökade fri- och rättigheter; att konflikter inte alls rensar ut de onda andarna utan snarare ger liv åt tusentals nya; att Folket – denna omhuldade och påstådda enhet – i princip aldrig ställer sig upp som en man och detroniserar tyrannen. Ett samhälle på dekis tar hårdare tag. Konflikter blir till krig. Tyranner … jo, de kastas i och för sig titt som tätt av sina troner, men i de allra flesta fall är det bara en ny tyrann som står för knuffandet.

Visst har kriser ibland lett till att saker och ting förändrats till det bättre, men bara för dem som överlevde, och många gånger så långt efteråt att inte någon enda av de miljoner som genomlevde själva krisen längre är i livet. Digerdöden fick hela den disparata period som vi slarvigt kallar medeltiden att slutgiltigt kollapsa, vilket ledde till att många tidigare fattiga bönder som nu kunde tillgodogöra sig sina döda grannars mark fick det bättre ställt. Förstått som ekonomisk historia kan detta skifte alltså te sig som någonting gott. Men hur lyckliga var medeltidens bönder över förändringen? Hade de hellre valt att deras makar, barn och vänner fortfarande var i livet? Hade de hellre valt att slippa känna sig så infernaliskt drabbade av Guds straffdom? Och den viktigaste frågan: Vad hade de döda helst valt?

Första världskriget dräpte inte bara tio miljoner av Europas unga innevånare, det förändrade för evigt kontinentens tidigare hela kultur och fullkomligt krossade det drag som tidigare varit ett av dess kännemärken, dess optimism. Den krisen ledde knappast till några automatiska förbättringar, utan till ett än värre krig, med 60 miljoner döda, varibland kan räknas offren för det värsta folkmord historien skådat.

Det västromerska riket svarade inte med lösare tyglar när klimatförändringar skapade svält, pandemier drog fram och flyktingar – som till exempel goterna – knackade på och bad om att få bli medborgare. Den stålhandskade totalitarismen svarade med än hårdare nypor, vilket ledde till ökade inre och yttre konflikter och krig.

Vi kan inte förändra någonting om den information vi förlitar oss på är av mytisk, anekdotisk karaktär – som till exempel myten om någon sorts stor rening, att det blir bättre efter att det blivit sämre. Sämre betyder sämre.