Vem får komma till tals? Eller kanske ännu viktigare – vem får inte? Det finns alltid anledning att reflektera över detta, så även nu.

Nobelpriset i litteratur till Peter Handke har rört upp starka känslor på grund av författarens ställningstaganden för Serbien i samband med krigen på Balkan, motsägelsefulla yttranden om folkmordet i Srebrenica och hans relation till tidigare serbledare, såsom Slobodan Milosevic.

Svenska Pen:s Tucholskypris gick till den i Kina fängslade förläggaren Gui Minhai. Priset delas ut varje år till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller publicist. Kinas ambassad har kallat Sveriges regerings närvaro vid prisutdelningen, genom kulturminister Amanda Lind, ett allvarligt misstag, som gravt försvårar vänskapliga utbyten och samarbeten mellan Kina och Sverige.

Nyligen träffade jag några ryska engagerade och kunniga journalister. Det är inte så populärt i Ryssland att rapportera om miljöproblem och klimat. Journalister blir hotade, i bästa fall, och allmänheten är rätt oinformerad och upptagen av vardagslivets bekymmer. Myndigheterna brännmärker organisationer som får stöd utifrån som ”utländska agenter”. Det finns också särskilda spoiler-organisationer som saboterar den seriösa miljörörelsen.

Det finns en aktuell fråga som engagerar många i nordvästra Ryssland: planerna på att dumpa Moskvas osorterade sopor uppe vid Norra ishavet. Enligt uppgifter är det ett svenskt företag som ska plasta in soporna innan de grävs ner i myren på tundran, med avrinning i havet. Lite halvt på skämt föreslog de ryska journalisterna, att vi närvarande svenskar skulle be Greta Thunberg säga något om detta för att frågan ska få spridning. Det visar att det fria ordet är inte är något som ges oss, utan måste tas. Inget styre har någonsin gett människor mer rättigheter än de krävt.

Vår viktigaste uppgift i livet är kanske att kommunicera mer med varandra på alla sätt – muntligt, genom beröring och konst i alla former. Det handlar inte om att avvisa media eller marknaden. Det handlar om att förändra relationen till den. Konsumera inte, utan producera ideologiska visioner! Det breddar det samlade mänskliga medvetandet. Vi måste göra anspråk på friheten och inse att alla system har en inbyggd egen agenda som är inhuman.

Jag lyssnade på Noam Chomsky från Talks at Google, där han berättade om den frihetliga folkliga revolutionen 1936 vid utbrottet av spanska inbördeskriget, som krossades gemensamt av fascisterna, kommunisterna och de liberala demokratierna. De hade många meningsskiljaktigheter men en sak kunde de enas om. De ville inte se ett fritt samhälle.

I en annan del av intervjun berättar Chomsky att mänsklig intelligens har skapat två medel att förgöra sig själv. Det första är kärnvapen. Det andra är antropocen, där mänskliga aktiviteter har en destruktiv inverkan på miljö och klimat. Med neoliberalismen elimineras det enda skyddet mot dessa hot om förstörelse, genom att flytta makt och resurser från allmänt inflytande till privata institutioner med makt- och vinstmaximering som enda syften. Det sker under en frihetsretorik men är en form av slaveri.

Förtrycket förvandlar samhället, med människorna däri, till en säck med potatis, en oordnad grupp individer, som inte kan arbeta tillsammans, separerade från varandra och förminskade, oförmögna att hantera sina problem. Det är idealet för nyliberalismen, menar Chomsky. Det undergräver naturligtvis demokratin. Problemen med storföretagen är att ett fåtal äger och kontrollerar dem och att de har andra intressen än den stora massan. Det är därför vi ser populistiska framgångar. Det innebär ilska, rädsla, hat, missnöje och förakt för etablissemanget, som är en direkt följd av den ekonomiska politiken, som också lett till stagnation och nedgång för majoriteten.

Våra kulturella föreställningar, exempelvis att världen är uppbyggd av vissa partiklar, materiens byggstenar, är en modell av verkligheten som vi lever inuti, som ändras något när en ny partikel upptäcks. Verkligheten, vad den nu är, om den finns, är troligen någonting djupare än denna språkliga konstruktion. Dessa kulturella föreställningar ger tillstånd för vissa saker, som att ignorera vissa typer av så kallade verkligheter. Ett språk kan vara utformat i vissa delar av somliga för att kunna ignorera till exempel undertryckandet av det feminina. Det kan också vara utformat för att undertrycka det statistiskt ovanliga.

Kulturella värden förändras. Nu befinner vi oss i en global kultur med den kombinerade förståelsen av en mängd språkgrupper som blandas i en global databas. Om vi kan skapa och använda de ord vi behöver kan vi ha den diskussion som vi måste ha, för att rädda oss själva. Men vi kan inte rädda oss förrän vi har ett språk som kan formulera problemen vi står inför. Kan poeten och konstnären inte visa vägen kan ingen!