PROTESTER I Libanon var det nya skatter på telefonsamtal via meddelandeappar, i Irak en frustration över arbetslöshet och en svag offentlig sektor. I Katalonien var det domar mot separatistledare som drev ut människor på gatan – i Hongkong ett kritiserat lagförslag om utlämning av brottsmisstänkta till Fastlandskina.

Gnistan som tände proteströrelserna skiftar, och varje land har sin egen historia. Men finns det några likheter?

Ja, hävdar professor Isak Svensson vid institutionen för freds- och konfliktforskning på Uppsala universitet.

– Rörelserna tycks drivna av unga människor som känner misstro mot hela det politiska systemet. Därför tar man till andra metoder, utanför de etablerade formerna för att påverka beslutsfattare, säger han till TT.

Små krav blir stora

De första studenterna som reste sina plakat i Chiles huvudstad Santiago den 18 oktober demonstrerade mot en enda fråga: höjda avgifter i kollektivtrafiken. Efter att ha mött hårt motstånd från militären ökade uppslutningen och kraven utvidgades till breda reformer mot den sociala ojämlikheten.

I flera städer i Iran blev ransoneringen och chockhöjningen av priset på bensin startskottet för missnöjesyttringar, som senare kom att riktas mot den auktoritära regimen som helhet.

– Det är en gemensam nämnare. Rörelsen börjar med specifika krav av mer begränsad natur. Dessa har sedan vuxit till att bli mer generella och maximalistiska, säger Isak Svensson.

Mest fredliga

I flera av länderna, bland annat Libanon, överbryggar rörelserna tidigare viktiga religiösa och etniska motsättningar. De drivs framåt kollektivt och saknar politiska ledarfigurer. Kvinnor har en framträdande roll.

Isak Svensson ser också tecken på att en majoritet av aktivisterna har hållit sig till en ”ickevåldsprincip”, alltså att de använder fredliga metoder som att ockupera torg, blockera vägar eller sittstrejka.

– I huvudsak är det civila som demonstrerar. På vissa platser förekommer våld, men demonstranterna har i regel inte organiserat sig militärt eller beväpnat sig.

Global spridning

Så varför sker alla dessa protester samtidigt?

Forskningen tyder på att folkligt motstånd smittar av sig, säger Isak Svensson. Men historiskt har en sådan spridning främst varit regional.

Så var fallet i Filippinerna där en revolution fick diktatorn Ferdinand Marcos på fall 1986. Men också i de så kallade färgrevolutionerna i forna Sovjetunionen under början av 2000-talet.

Ofta finns gemensamma strukturella problem i länder som ligger nära varandra. Under arabiska våren fanns liknande brist på demokrati och utveckling i länderna, och stora ungdomskullar som inte kände att de kunde uppnå sina livsaspirationer, säger han.

– Det som tycks annorlunda den här gången är att det är mer globalt än tidigare. Flera regioner reser sig samtidigt.