I går inleddes COP25 i Madrid. Årets klimattoppmöte har kallats ett “mellanårsmöte”, det som ska diskuteras är framför allt tekniska frågor som hur handeln med utsläppsrätter mellan länder ska regleras och hur länder ska ersättas för skador orsakade av klimatförändringar. Någon ny färdplan eller ny gemensam ambitionsnivå väntas inte antas, även om det kan hända att enskilda länder deklarerar att de kommer att höja sina ambitioner. 

På pappret ser det kanske ut som ett ganska tråkigt möte, men det kan ändå vara nog så viktigt. Diskussionen om utsläppsmarknaden har varit en stötesten ända sedan Parisavtalet tecknades. Bland annat handlar det om hur investeringar som rikare länder gör i fattigare länder ska bokföras, risken är att minskningarna bokförs i båda länderna och att de globala utsläppsminskningarna därför ser ut att vara större än vad de faktiskt är. Den andra diskussionen handlar om att de fattigare länderna som drabbas av klimatförändringarna generellt vill ha direkt kompensation för skadorna, medan de rikare länderna vill att det ska ingå i biståndet (förmodligen för att det senare gör att det blir lättare för givarländerna att styra och reglera).

Isabella Lövin säger inför mötet i en intervju med DN att ”det faktiskt är ganska enkelt att lösa frågan om klimatförändringen. Det handlar om att sluta använda fossila bränslen – punkt.” Det har hon förstås alldeles rätt i. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att klimatfrågan och rättvisefrågorna i världen är tätt sammankopplade med varandra. Det kommer bli svårt att lösa klimatkrisen om vi inte också i alla fall erkänner den extrema globala ojämlikheten och fördelar resurserna så att det blir enklare för alla att hjälpas åt.

Det är befolkningen i de rikare ländernas livsstil som i decennier har drivit på klimatförändringarna och därmed har vi också ett större ansvar. Vi ser nu att många länder försöker smita undan det här ansvaret, USA har till och med lämnat Parisavtalet. Andra försöker genom tekniskt finlir att köpa sig fria eller förskjuta ansvaret till andra länder. Men om vi inte själva tar ansvar för det problem vi har varit med och orsakat, hur kan vi då någonsin förvänta oss att någon annan ska göra det?