556 dagar.

Så länge satt Harriette Broman isolerad i en svensk häktescell misstänkt för ett brott som hon inte hade begått. Under de dagarna hade hon inte någon kontakt med någon annan människa förutom när hon blev eskorterad till toaletten eller duschen av vakter eller när hon fick träffa sin advokat. Att vara så isolerad är givetvis extremt påfrestande. Harriette Broman vittnar om hur det kändes som att leva under en konstant stress, även om kroppen under långa stunder kunde kännas helt apatisk så jobbade hjärnan ständigt på högvarv.

De flesta forskare är överens om att isolering även under begränsade tidsperioder är en form av tortyr. FN sätter gränsen för när isolering börjar innebära tortyr till två veckor. I Sverige är det inte alls ovanligt att människor hålls isolerade mycket längre än så. I Aftonbladet skriver professorn i kriminologi, Magnus Hörnqvist, om en vän till honom som suttit isolerad i sammantaget närmare sex år. Sveriges långa häktestider har också fått återkommande kritik från såväl FN som Advokatsamfundet. Snittet för häktning av ekobrottsmisstänkta låg till exempel häromåret på 98 dagar, det vill säga drygt tre månader i häktet.

Min poäng med Harriette Broman är inte att hon var oskyldig, även om det gör att det hela känns ännu mer absurt. Poängen är att ingen människa, oavsett vilket brott en har begått, bör utsättas för den tortyr som långvarig isolering innebär. Sverige är bra på att peka finger mot situationen i fängelser i andra länder men när det kommer till isolering är vi knappast något föredöme. 

Lyssnar man till den kriminalpolitiska debatten så är det dock inte problemet med omänskliga straff som diskuteras. Tvärtom handlar nästan allting om hur straffen ska höjas, hur brottslingar ska ”jagas till världens ände”, hur hårt ska sättas mot hårt. 

Personen som suttit isolerad i totalt sex år skriver i en inlaga till förvaltningsrätten att “det enda som finns kvar och gror är hatet”. Just detta tror jag blir konsekvensen när vi håller människor isolerade. Det kommer inte leda till ett tryggare samhälle, det kommer leda till ett samhälle där sprickorna och motsättningarna vidgas allt mer. Där allt fler vill ta sin revansch mot samhället genom att fortsätta begå brott.

Istället för att tävla i hårda straff borde politikerna fundera över vad som får människor att begå brott från första början, och inte se på brottslighet som någonting som till varje pris ska bestraffas utan som någonting som man ska få hjälp att ta sig ur. Bara så kan vi få ett humanare och tryggare samhälle.