I den förindustriella världen sprang vår känsla av värde, tillhörighet och identitet ur den grupp vi tillhörde. Hantverkarna hade sina gillen, bönderna sina arbetslag, aristokraterna sina ordnar. Framförallt var de bönder, hantverkare, aristokrater. Inom sina respektive sammanslutningar hade var och en ett större socialt kontaktnät än de allra flesta av oss har i dag.

Förvandlingen av våra samhällen till högteknologiska pengaekonomier har skapat en situation av ökad, ofta påtvingad, mobilitet där människor oavbrutet flyttar ur och in i nya sociala sammanhang i ständig jakt på arbete, eller egentligen: pengar. Modernitetens människa arbetar också mer än vi någonsin gjort. Aldrig tidigare har vi haft så lite tid till familj och vänner, aldrig tidigare har vi heller haft så få nära vänner som i dag. I denna tid av minskade sociala relationer får så de konsumtionsvaror pengarna kan köpa en mer och mer framskjuten roll som identitetsmarkör. Din bil förväntas säga någonting om dig. Hur uppkopplad du är eller vilka kläder du bär likaså. Ditt hem, den mat du äter, det vin du dricker … Om du under medeltiden var född som bonde så var du också bonde i resten av ditt liv. Det sociala sammanhanget gav din identitet.

När vi kallpratar med en ny bekantskap på ett mingel frågar vi alltid vad de jobbar med. Den förutsägbara frågan fyller dock en lite djupare funktion än till exempel vädersnack. En människas yrke förstås också som en bild av vilka de är. Men en lärare eller direktör är inte på samma sätt som den gamle bonden sitt yrke, eller rättare sagt: att vara bonde var inget yrke, det var ett liv. På det där mingelpartyt besvarar ”lärare” eller ”direktör” snarare frågan om ungefär hur mycket pengar personerna tjänar, vilka ting de äger, i vilka kretsar de umgås, vilka liv de lever, vilka liv de kan leva.

När så yrken försvinner i kölvattnet av tilltagande automatisering, när lönenivåerna till följd av detta och av globaliseringen stagnerar eller sjunker är det kanske alltså inte enbart pengarna i sig som folk oroar sig för, utan för vad som ska hända med den identitet pengarna köpt dem. Det är modernitetens själva kungsväg till ett Jag som går förlorad. Själva möjligheten att vara någon tas ifrån oss.

Om denna spaning är korrekt är jag rädd att utrymmet för reaktionära krafter att torgföra sina åsikter knappast kommer att minska i framtiden. Högern lovar och har alltid utlovat samvaro. Problemet med deras vision är att den inte lyckas identifiera orsaken till samhällets fragmentering: att vi byggt oss själva på de ting vi äger, och att dessa ting (i alla fall teknologiska ting) nu börjar konkurrera ut oss. Istället skylls alla samhällets problem på ”de andra”, de nytillkomna, invandrarna.

Har det blivit dags för oss att återigen börja forma gillen; att träffa andra människor; att bygga våra identiteter på vilka vi är, i samspel med dessa; att återerövra våra hem och kroppar från de tusentals varumärken som koloniserat dem? Har det blivit dags att bli intresserad igen, av andra människor men också av dig själv? Det själv som dväljs under alla appar, märkeskläder och bilar.