Kritiken mot EU har, från rödgrönt håll, minskat i takt med att Sverigedemokraterna pläderar för utträde ur unionen. Nu senast är det Jonas Sjöstedt som vill att Vänstern ska backa. Med stöd av en annan av EU-motståndets gamla eldsjälar, Per Gahrton. Ibland förvånas jag över hur stort inflytande Sverigedemokraterna har på politiker som hävdar att man inte tänker ge dem makt.

Jag ska erkänna att jag inte var den mest entusiastiske EU-motståndaren när debatten om svenskt medlemskap sköt fart inför folkomröstningen 1994. Det som fick mig att, som språkrör för MP, helhjärtat stå på barrikaderna för ett Nej i folkomröstningen var ett upprört samtal från min frisör som deltog i en studiecirkel med TCO:s valmaterial. Där hade hen läst följande:”Det är klart att vi tillhör Europa, det har vi alltid gjort. Vi har samma kulturarv, samma demokratiska grundvärderingar som resten av Europa. En sådan enkel sak som att vi alla har bröd – inte ris eller couscous – som basföda, förenar oss. Eller att vi så gott som alla har samma Gud. Vi är helt enkelt rätt lika.”

Det var detta som fick mig att engagera mig med hjärtat i den där folkomröstingen. Risken finns ju att det som skulle byggas upp med hyggligt goda avsikter kan övertas av dem med onda avsikter. Av dem som på fullt allvar menar att den som har bröd till basföda tillhör ett vi, medan den som har ris eller couscous till basföda tillhör ett dom. Då är vi där igen. I den kollektivism som heter rasism. 

Med gemensam lagstiftning och marknad som övervakas av gemensamma institutioner ska ett ömsesidigt beroende och en ömsesidig nytta växa fram mellan länderna inom Europeiska unionen. Så är det tänkt. Tankefiguren bygger på att en dynamisk process ska landa i en gemensam norm som ska grundas på mänskliga rättigheter och demokrati. 

Men tänk om den dynamiska processen tar en annan riktning? Hur skulle EU utvecklas om de auktoritära och främlingsfientliga tar över den organisation som är skapat i namnet av demokrati och mänskliga rättigheter? Om allt fler topposter, efter fullt legitima demokratiska val, börjar ges till sådana som gillar auktoritära system? Om vi får demonisering istället för demokratisering? Om vi får Orbanisering av lagstiftningen och Lepenisering av retoriken? Om en hel union av EU:s storlek blir verktyg för nyfascister? Som om det inte vore illa nog redan som det är.

Om allt fler trådar är samlade i en hand, och med ett grepp kan flyttas över i annan, så utsätter man sig för en risk. I demokratins och de fria valens namn har sådant hänt förr. Inte minst i Europa. Utifrån detta perspektiv anser jag att mycket av den förda EU-politiken är naiv. 

Klåfingrigheten inom EU, som motiveras med godhetens retorik, kan visa sig bli inkörsport för ett veritabelt helvete. Jag förordar inte nu en ny svensk folkomröstning, men jag förordar att en plan B finns – en kvarvarande struktur, en hygglig självtillit, som gör det möjligt att rent praktiskt kunna lämna unionen. Allt annat är naivt.