För några år sedan listade FN artificiell intelligens, tillsammans med frågor som förlust av biologisk mångfald, upprustning, klimatförändringar och liknande, som ett av de största hoten mot den mänskliga civilisationen. Men frågan är om inte vi självmant tagit steget till att bli slavar innan de verkliga maskinerna hunnit ta över.

Våra medier flödar över av artiklar, dokumentärer, böcker och andra publikationer som från en eller annan vinkel belyser den stora framtidsfrågan artificiell intelligens. Det är en viktig debatt, jag säger inget annat, då betydande steg i riktning mot AGI – artificial general intelligence, en självständigare form av AI – tas på nästan daglig basis.

Men även om vi redan nu har algoritmer som vet bättre än och mer om oss än vi själva gör, och även om roboten som kan göra en bakåtvolt och landa på fötterna redan är här, så är de kvarvarande stegen mot verkligt artificiellt liv ganska stora. En algoritm måste till exempel kunna förstå att den är en algoritm och programmera om sig själv att kunna tänka utanför sin egen ram. Dessutom måste tekniken kunna föröka sig, helt på egen hand.

Den stora frågan är kanske inte vad maskinerna kommer att göra med oss ”den dagen de tar över”, utan snarare vad vi helt frivilligt gör med oss själva så fort vi får en ny teknik i handen. Redan Platon talade om hur tekniken med nedtecknat språk påverkar oss i vad han ansåg vara en dålig riktning. Att skrivandet ändrar hela vårt sätt att se på lärande och på så vis utplånar äldre former av kunskap, ja hela vårt sätt att se på visdom.

För några år sedan kom en uppmärksammad rapport i vilken det hävdades att närminnet hos människor med ständig tillgång till internet försämras avsevärt. I en nära framtid kanske kunskap inte längre mäts i hur mycket information en person är förmögen att själv hålla reda på, utan i hur bra hen är på att göra sökningar på nätet.

Vi formar tekniken, men tekniken formar också oss eftersom själva poängen med en ny teknik är att ersätta någon form av äldre bruk. Mina högst ovetenskapliga personliga iakttagelser säger mig att någonting stort och inte odelat positivt håller på att hända, och det snabbt. När barnen i min omgivning inte kan koncentrera sig på ett göromål mer än fem minuter åt gången och blir vansinniga om de inte får ha paddan, när inga kafébesökare eller lunchande arbetskamrater talar med varandra längre, när vi fogligt följer algoritmernas förslag.

Det påstås ibland (oftast från religiöst håll) att vetenskapen blivit vår nya religion. Jag är inte så säker på det. Är det inte snarare vetenskapens produkt, tekniken, som fått ta den rollen. Efter Guds död har vår kultur istället kommit att fylla tomrummet med Framsteget, och detta framsteg är synonymt med ny teknik. Vårt svar på mänskliga problem har kommit att bli ständigt nya maskiner.

Kommer fullt ut tänkande maskiner att bestämma sig för att förslava oss eller kommer vi, redan innan maskinerna verkligen fått liv, att ha omformat oss själva till att bli deras slavar?