Äntligen stod Jonas Sjöstedt i talarstolen. Församlingens huvuden lyftes. Så skulle de då till slut få svar på den fråga som de gått och väntat på i flera dagar – var Vänsterpartiet beredda att släppa fram Stefan Löfven i den stundande statsministeromröstningen?

Som ni säkert känner till vid det här laget blev svaret till slut ja. Men dessförinnan hade Sjöstedt fått Löfven att garantera att klausulen om att V inte skulle få något inflytande bara gäller det som finns specificerat i överenskommelsen samt att Löfven kommer försöka driva att de reformer V drivit igenom under förra mandatperioden ska vara kvar eller återinföras. Dessutom finns det nu ett överliggande hot från V – om regeringen lägger förslag om att marknadshyror ska införas eller om försämringar i LAS så kan regeringen ställas inför ett misstroendevotum.

Utifrån de rådande förutsättningarna var detta det klokaste drag Sjöstedt kunnat göra. Att rösta nej skulle innebära ett högt risktagande, det handlade inte i första hand om risken för ett extraval utan om en till statsministeromröstning, där valet förmodligen skulle handla om Ulf Kristersson, och där det skulle vara möjligt att Centerpartiet och Liberalerna, trots allt, bestämde sig för att stödja honom. Å andra sidan – att utan några krav acceptera den här överenskommelsen, som gick emot V:s politik på nästan alla punkter och där V explicit pekades ut som ett parti som skulle hållas borta från allt inflytande, gick bara inte, som Sjöstedt själv uttryckte det. Ännu omöjligare blev det förmodligen sedan flera V-avdelningar och V-profiler uppmanat riksdagsgruppen att rösta nej.

Precis som V har agerat på det sätt som vi kunnat förvänta oss måste samma sak sägas om C och L. Båda partierna har haft som ambition att dels hålla SD och V borta från inflytande och dels att driva igenom så mycket av sin politik som möjligt. Och detta har de lyckats väl med. Trots att de kommer stå utanför regeringen är det i hög grad liberal politik som präglar överenskommelsen.

Ekonomiskt innebär den att vi kommer få fyra år präglade av en politik som gör att klyftorna i samhället växer ytterligare. Visserligen är det osäkert hur mycket av det som står i dokumentet som kommer att gå igenom, mycket ska utredas först, men inriktningen är i alla fall tydlig: rut-avdraget ska tredubblas, marginalskatterna ska sänkas, värnskatten tas bort, fri hyressättning vid nybyggnation ska råda och mycket mer.

När det gäller den frihetliga dimensionen ser det tyvärr inte mycket bättre ut. Språkkrav ska införas för medborgarskap, den tillfälliga migrationslagen ska förlängas i två år till, asylsökande ska inte ha möjligheten att välja eget boende, skolorna ska kunna införa betyg redan i årskurs fyra och mer resurser ska satsas på såväl polis som försvar. Det är kort sagt en ganska besk blandning av Socialdemokraternas förmyndarmentalitet och Centerpartiets och Liberalernas ekonomiska nyliberalism.

På miljö- och klimatområdet ser det något ljusare ut, vilket MP sannolikt ska ha mest kredd för. Flygskatten ska vara kvar och från år 2030 ska det inte längre vara tillåtet att sälja bensin- och dieselbilar. Dessutom vill man göra det lättare att resa kollektivt genom att upphandla nattåg till europeiska städer och skapa ett enhetligt biljettsystem för all kollektivtrafik i Sverige. Det är långt ifrån tillräckligt, men det är bra mycket bättre än den klimatpolitik vi skulle fått med Moderaterna och Kristdemokraterna.

Sverige har nu lyckats med något som många andra europeiska länder misslyckats med, nämligen att hålla brunhögern borta från regeringen. Vi kan glädjas över det, men samtidigt sörja över den politiska väg som S och MP nu slagit in på. Stefan Löfven sa på sin presskonferens i onsdags att han ville kalla överenskommelsen för ”Januariavtalet”, förkortat JA. För min del är den bestående känslan efter att ha läst igenom de 73 punkterna ett väldigt stort NJA.