VENEZUELA/ANALYS  I skrivande stund har Venezuela två erkända presidenter: den ena är nationalförsamlingens ledare Juan Guaidó, den andra är Nicolás Maduro.

Guaidó är juridiskt fråntagen sitt politiska inflytande sedan nationalförsamlingen 2017 upplöstes av Högsta domstolen med avsikt att forma ett nytt konstitutionsutskott med uppgift att författa en ny grundlag.

– Jag svär att använda presidentskapets makt för att säkerställa ett slut på maktmissbruket, sa Guaidó.

Det är med den ännu rådande grundlagen som Guaidó har utnämnt sig själv till tillfällig venezolansk president med målet att utlysa nyval så snart som möjligt. Den utbildade ingenjören och medlemmen av centerprogressiva Voluntad Popular har modigt eller oförsiktigt (beroende på vilken sida av konflikten du frågar) kastat sig ut på djupa vatten.

Och han har hittills haft vinden på sin sida.

USA spelar högt

Nicolás Maduros kritiserade presidentskap och utskrattade valseger har fått ena delen av den geopolitiska eliten att omgående erkänna Juan Guaidó som Venezuelas rättmätige president. USA:s president Donald Trump twittrade lyriskt om landets stöd till den nya ledaren, och vice-president Mike Pence uppmanar venezolanska invånare att ta till gatorna.

”Vi är med er”, lovade Pence i ett tal.

Guaidó erkänns av USA, Kanada, Danmark, Georgien, Belize, Honduras, Guatemala, Colombia, Ecuador, Peru, Chile, Argentina, Paraguay och Brasilien. Maduros presidentskap stödjs av Bolivia, Kuba, Ryssland, Kina, Turkiet, Sydafrika, Västsahara, Iran, Syrien och Nordkorea.

Få manar till lugn och samtal

Mexiko och Uruguay har valt den nyktra vägen och i stället för att välja sida mana samtliga parter – både i och utanför Venezuela – till samtal och lugn. Men ländernas uppmaningar fullkomligt drunknar under den framforsande utvecklingen, som förändras – och försämras – för varje timme som går.

Nicolás Maduro kritiserar västländernas snabba erkännande av Juan Guaidó självutnämning för ”kuppförsök” och har gett USA:s diplomater en tidsfrist på 72 timmar att lämna landet. Samtliga förbindelser med den stora jätten i norr bryts. Men USA har inte för avsikt att följa Maduros uppmaning, utan avser istället sköta sina diplomatiska relationer till Venezuela via Guaidós övergångsregering.

Klart är att tonläget från Vita huset är så högt och att alltför mycket politisk prestige har investerats i Juan Guaidó att ett militärt ingripande inte kan uteslutas. Särskilt inte om Guaidó och hans familj och politiska allierade skulle utsättas för våld, eller ännu värre, dödas i våldsamma sammandrabbningar med militären.

Våldsam historia

Militären i Venezuela har i decennier haft ett finger med i maktspelet och förblivit förmögna att styra den politiska utvecklingen. Maduros företrädare, Húgo Chávez, var själv militär och blev folkhjälte efter att ha lett ett misslyckat kuppförsök mot landets dåvarande högerstyre.

Våldsamma sammandrabbningar mellan militär och demonstranter har varit återkommande tragedier i dagens ekonomiskt flämtande Venezuela – men det är knappast någon ny företeelse. Landets ekonomi har i decennier varit knuten kring oljan och i mitten av 1980-talet bäddade fallande oljefatspriser för en ekonomisk kris som förvärrades av att dåvarande presidenten Carlos Andrés Pérez, vald 1988, vände sig till Internationella valutafonden (IMF).

Ett ekonomiskt reformpaket kallat ”El Gran Viraje” (”Den stora vändningen”) såg stora privatiseringar av statsägda bolag och en nedskuren offentlig sektor. Värst var de slopade bensinsubventionerna som innebar höjda levnadskostnader som slog hårt mot landets många fattiga. Utvecklingen ledde till ”Caracazo”, en vecka av upplopp och demonstrationer där militären ingrep och som ledde till uppemot 2 000 döda.

Omvärlden spelar en viktig roll

Då liksom nu hade omvärlden en viktig roll att spela i övergången från upplopp och statligt övervåld till stabilitet och dialog.

Västvärldens oförmåga att inse de ärr som deras nyliberala politik inpräntat i den venezolanska ekonomin är illa nog, men värre är att de skyndsamma erkännandena av Juan Guaidó trängt in Maduros regering i ett hörn, och gett regimen än mindre anledning till att sträcka ut handen i stället för att slå tillbaka med våld.

Bedömare tror att nästa steg i konflikten blir avgörande. Och det steget tas av militären. Lojaliteten från militären är trofast högst uppe i toppen, men på sistone har dissidenter även börjat röra på sig även där. Och bortom landets gränser inväntar militära stormakter nästa skede i konflikten: på ena sidan Ryssland, som lovat stå kvar vid Maduros sida, och på den andra Brasilien, Colombia och USA.

Frågan är om Venezuela till sist blir Donald Trumps motsvarighet till Irak – den ultimata politiska ursäkten att visa muskler och handlingskraft utomlands, för att öka sin egen popularitet på hemmaplan.