Nyligen ställdes aktivisten Elin Ersson inför rätta. Åklagaren yrkar på 14 dagars fängelse för brott mot luftfartslagen för att hon vägrade acceptera att en man skulle utvisas till en sannolik död och i protest mot detta ställde sig upp på flygplanet. Domen är principiellt viktig. Ersson är inte den första som genomför en sådan här protest, men hennes aktion är den första som leder till åtal. Om hon döms blir det ett kvitto på att fredliga handlingar som denna är olagliga och det kommer sannolikt göra att fler drar sig från att genomföra liknande protester framöver.

Civil olydnad, en metod som aktivister i flera århundraden använt sig av för att åstadkomma förändring, är under attack inte bara i högerextrema kommentarsfält och bland vissa åklagare utan på senare tid också från medierna.

Djurrättsaktivister som tar sig in på gårdar för att filma och visa upp de fruktansvärda förhållanden som de flesta djur lever i utmålas som terrorister. Stabschefen på Miljö- och energidepartementet Annica Jacobson blir anklagad för att hon tidigare, som chef för Greenpeace, stod bakom aktioner där aktivister bröt sig in på kärnkraftverk för att uppmärksamma den bristfälliga säkerheten.

I en kommentar till DN, angående just Annica Jacobson, säger professorn i förvaltningsrätt Olle Lundin så här: ”Det finns de som tycker att civil olydnad kan vara okej ibland. Men det passar inte in i det demokratiska systemet, har riksdagen klubbat en lag så är man skyldig att efterleva den. Om man ska vara företrädare för riksdagen eller regeringen så bör man kanske inte acceptera civil olydnad.”

Att civil olydnad inte hör hemma i det demokratiska systemet är en ganska vanlig åsikt. En del brukar säga att civil olydnad kan vara okej i en diktatur, men i Sverige där vi har demokratiskt fattade lagar måste alla följa lagen. Hur skulle det se ut om vi inte gjorde det? Och vem ska avgöra vad som är moraliskt riktigt?

Det är relevanta frågor, men det är viktigt att också påminna om alla de gånger då civila olydnadshandlingar har spelat en avgörande roll för att åstadkomma förändringar som vi i dag tar för självklara. Om ingen hade utövat civil olydnad genom historien skulle det sannolikt ha dröjt mycket längre innan kvinnor i Storbritannien fick rösträtt, innan homosexuella slutade klassas som sjuka i Sverige eller innan svarta i USA fick några rättigheter alls att tala om. För att ta ett mer nutida exempel så hade Nordkalk sannolikt kunnat fortsätta med sina planer på kalkbrytning och vi hade gått miste om ett område med en unik biologisk mångfald om inte modiga personer hade protesterat och hindrat skogsmaskinerna i Ojnareskogen.

Civil olydnad passar inte bara in utan är en omistlig del i det demokratiska systemet. Den representativa demokratin där vi väljer politiker som i sin tur stiftar lagar är långt ifrån fulländad och att ”ta lagen i egna händer” för att stoppa mord, förtryck eller miljöförstöring är i de flesta fall både rätt och rimligt. Det är intressant nog inte bara aktivister själva som försvarar detta, i en statlig offentlig utredning från 1999 slås det fast att civil olydnad ”kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin”. Viktig för alla former av civil olydnad är dock principen om icke-våld och att den eller de som utför aktionen är öppna och beredda att ta ansvar för sina handlingar, just så som Elin Ersson gjorde och som Greenpeace och många andra aktivister över hela världen gör.

Medierna ska givetvis granska personer som begår brott, men i varje mediegranskning är det också viktigt att det görs moraliska överväganden. Vad var syftet med handlingen? Finns det moraliska aspekter som gör att en handling kan försvaras även om den i laglig mening är brottslig? Medierna har makt och när den makten används för att slå ner på personer som använder civil olydnad så skapar det i förlängningen rädda medborgare. Människor som inte vågar genomföra aktioner av rädsla för att bli granskade och uthängda. Människor som alltid rättar sig efter lagen utan att ifrågasätta och som finner sig i att vara passiva objekt istället för de aktiva subjekt som är fundamentala för en fungerande demokrati.