DEBATT Våra utsläpp av växthusgaser och vår överkonsumtion dödar livet på jorden i en takt endast skådad under de tidigare stora massutrotningarna i vår planets historia. Det är den obekväma sanningen. Sanningen som dag för dag blir allt mer obekväm. Trots det akuta läget fortsätter dock förnekandet på alla nivåer i samhället. De mål som […]
DEBATT Våra utsläpp av växthusgaser och vår överkonsumtion dödar livet på jorden i en takt endast skådad under de tidigare stora massutrotningarna i vår planets historia. Det är den obekväma sanningen. Sanningen som dag för dag blir allt mer obekväm. Trots det akuta läget fortsätter dock förnekandet på alla nivåer i samhället.
De mål som i dag sätts upp av företag och politiker vad gäller att minska utsläpp under loppet av 30 år hade varit realistiska om de påbörjats för några decennier sedan. Det enda realistiska att göra i det prekära nuläget är att hantera klimatkrisen för vad den är – en kris. Förnekelsen måste få ett omedelbart slut om vi ska kunna överleva som art.
Frågeställningar kring huruvida det finns hopp eller inte om att stoppa klimatförändringarna tenderar att dominera våra samtal om klimatet. Men det handlar inte om huruvida du eller jag som individer kan känna hopp när vi läser nyheter med alarmerande rapporter. Som Greta Thunberg så tydligt uttrycker det: ”When we start to act hope is everywhere. So instead of looking for hope – look for action. Then the hope will come.”
I en tid starkt präglad av individualism är det föga förvånande att vetskapen om situationen blir för tung att bära. Ansvaret tycks läggas på våra egna axlar, och istället för åtgärder på ett samhällsplan är vi helt hänvisade till konsumentmakt, mitt i en kris. Att betona de individuella val vi alla kan göra är absolut viktigt. Men vi kommer alla mer eller mindre att vara hycklare i ett system som är beroende av fossila bränslen. Här talar jag inte om flygresor och konsumtion, vilket bevisligen behöver minska omedelbart, utan om infrastruktur som vi alla är beroende av. Därför måste vi sätta verklig press på politikerna att ta sitt ansvar och genomföra de övergripande samhälleliga förändringar som krävs.
När det väl gäller är vi människor fantastiskt bra på att hitta alternativa lösningar. Men då krävs det att vi vaknar upp nu och slutar att bete oss som om att vi inget vet. Det är här civil olydnad kommer in i bilden. Genom historien har det gång på gång visat sig vara en effektiv metod för att nå snabb förändring. Definitionen av civil olydnad är att göra en fredlig öppen handling som bryter mot lagen i syfte att förändra samhället. Som medborgare i ett demokratiskt samhälle är det inte bara vår skyldighet att upprätthålla lagen, utan också att protestera när vi anser att någonting är fel.
Att göra detta genom namninsamlingar och demonstrationer är verkligen inte att underskatta, men det är inte tillräckligt för att stoppa de skenande klimatförändringarna i tid.
Oavsett hur liten eller stor chansen än är att vi lyckas begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, så måste vi ta den chansen. För att lyckas med detta behöver vi agera på alla plan i samhället. Det är det enda rimliga sättet att hantera en kris. Argument som att vi inte behöver agera och ta ansvar, för att någon annan inte gör det, måste få ett slut. Mänskligheten har nu två alternativ, förändring eller utrotning.
Vad extinction rebellion kräver:
• Regeringen måste berätta sanningen om den ekologiska nödsituationen, ändra på beslut som förvärrar den och i samarbete med medierna ge krisinformation till Sveriges invånare.
• Regeringen måste anta rättsligt bindande politiska åtgärder för att få ner utsläppen av växthusgaser i Sverige till noll år 2025 och för att minska konsumtionen.
• En medborgarförsamling behöver tillsättas för att övervaka de nödvändiga samhällsförändringarna, så att demokratin stärks.