Inom EU har man påbörjat projektet att uppdatera upphovsrättslagen för att passa i ett samhälle med internet. Tyvärr ligger fokus inte på att släppa kulturen fri, utan istället på hur man ska kunna låsa in den internet till trots. Man försöker göra det med grundtanken, från kommission till parlament och ministerråd, att de stora jättarna som Facebook och Google ska börja betala pengar till upphovsrättsinnehavarna.

Vid en snabb anblick verkar det också rimligt. De drar in stora reklampengar på att du använder dig av deras plattformar för att hitta nya filmer, dela med dig av din favoritmusik och läser viktiga nyhetsartiklar. Ofta behöver vi inte ens lämna Facebook eller instagram för att få den information vi söker. Vi nöjer oss med det vi ser i flödet. Innan man tänkt på konsekvenserna framstår det då som rimligt att Facebook och Google får betala för just dessa länkar, precis som de tjänar på dem.

I förslaget som ligger på bordet finns det framför allt två artiklar som de stora diskussionerna handlat om, det är artikel 11 och artikel 13. Artikel 11 fokuserar på tidningar och tvingar vinstgenererande plattformar att upprätta ett avtal med respektive mediehus om att få publicera mer än endast rena länkar till artiklarna. Ett kort sammandrag eller bara en rubrik riskerar att vara för mycket. I vår vardag handlar det alltså ofta om stora plattformar som Google och Facebook. Men det gäller ju i allra högsta grad svenska sidor som Familjeliv och olika bloggportaler också, eller oss, om vi driver en inkomstgenererande blogg själva.

Problemen med detta är flera. Det är sannolikt att Google och Facebook tecknar avtal med de större tidningarna, som The Guardian och Bild. Kanske också våra större svenska dagstidningar. Men de små lokala tidningarna får desto svårare att synas. Minskad trafik till nyhetssidor i allmänhet och till mindre tidningar i synnerhet var också konsekvenserna när Spanien och Tyskland införde dylik lagstiftning. Men ett annat problem är så klart att det förändrar våra möjligheter som medmänniskor att nå ut, reagera, agera och att informera varandra.

Artikel 13 vill åtgärda att upphovsrättsskyddat material olagligen sprids på internet. Återigen är metoden att göra plattformen (som till exempel alla sociala medier vi har i dag) skyldig till den enskilda individens handlingar. Om jag delar med mig av en film på Youtube, gör artikel 13 Youtube ansvarig för upphovsrättsbrottet. Det innebär att när jag publicerar något på instagram behöver Instagram veta om jag har rätt till verket, innan det publiceras.

För sidor med enstaka inlägg om dagen är det måhända möjligt att kolla med manuell granskning. För lite större plattformar är det en omöjlighet. Därför blir det nödvändigt med någon form av filter som kontrollerar innehåller i förväg. Återigen är det flera problem. Ett filter är aldrig perfekt, men om företagen vill undvika att åka dit för upphovsrättsbrott blir de tvungna att göra ett filter som inte släpper igenom otillåtet material. Det betyder att felen filtret gör måste drabba dig som användare. Filtret måste göras så att det släpper igenom för lite. Det är också det pratet om ”memeförbud” handlar om.

Som förslaget ser ut i dag tillåter det ”fair use”, och memes förbjuds alltså inte rakt av, men det gäller att filtren kan avslöja vad som är fair use och inte. Det andra problemet är att mindre bolag får det oerhört svårt att leva upp till kraven. Även om Google och Facebook kanske har kapacitet att ta fram effektiva och relativt pricksäkra filter så är det en smärre omöjlighet för ett mindre bolag. Det finns ett undantag för mindre plattformar, men det är utformat så att det bara gäller under de första tre åren, och under förutsättning att det inte råkar bli viralt (reglerna gäller inte om du har för hög trafik, för hög omsättning eller om plattformen är äldre än tre år).

Återigen kan företag köpa sig fria, om Yahoo kommer överens med Warner Bros kan de ju sen med trygghet släppa igenom material därifrån. Precis som med artikel 11 finns risken att det blir vi som får betala med minskade möjligheter. Där vi inte längre kan dela musiken från gatubandet, viktiga bilder från krig eller berörande stycken ur en bok, eftersom ett filter inte vet om det är lagligt eller ej.

Internet kan stöpas om i sin grund. När det bara är de stora företagen som har råd att skydda sig mot att begå brott är det deras produkter vi tvingas nyttja. När de dessutom bara släpper igenom material från stora film-, konst-, och musikproducenter och nyheter från de stora mediehusen är det vad vi exponeras för. Men sanningen är att riskerna verkat gå upp för allt flera. Plötsligt började Sverige streta emot i ministerrådet, men när det verkligen gällde vek de ner sig. Nu hänger allt på parlamentet, och sanningen är att det inte alls är kört. S och Fi har tagit sitt förnuft till fånga och ändrat sig från att i höstas ha röstat för direktivet till att nu meddela att de kommer rösta emot. Nu verkar åtminstone 19 av våra 20 parlamentariker rösta rätt när frågan avgörs, sannolikt, i mars eller april. Då gäller det att S och Fi inte svänger igen.