En central del av den nyliberala ideologin är idén att den fria marknaden ger oss frihet, kanske till och med gör oss fria. Nyliberala tänkare citerar glatt Adam Smith och hans tankar om att en marknad fri från statlig inblandning leder till det bästa utfallet för alla. Men Adam Smith (1723–1790) verkade i en tid […]
En central del av den nyliberala ideologin är idén att den fria marknaden ger oss frihet, kanske till och med gör oss fria. Nyliberala tänkare citerar glatt Adam Smith och hans tankar om att en marknad fri från statlig inblandning leder till det bästa utfallet för alla. Men Adam Smith (1723–1790) verkade i en tid före den industriella revolutionen, och att applicera hans slutsatser på vår tid blir i bästa fall missvisande, i sämsta fall ohederligt.
Filosofen Elizabeth Andersons har gjort en omtolkning av Smith utifrån den kontext han skriver i. Hon menar att Smith i första hand var intresserad av hur olika aktörer utövar makt över individen. Smith argumenterade för att en arbetare alltid påverkas av sin arbetsgivare och således aldrig är riktigt fri.
Att staten ändå hamnade i fokus var en konsekvens av Smiths analys av sin samtid. Han såg staten som en institution som gynnade de sedan länge priviligerade – den landägande aristokratin och kapitalägare som ofta åtnjöt monopolliknande villkor. Att argumentera för frihet från statens inblandning syftade alltså i första hand till att upphäva privilegierades fördelar. Så skulle de fria självanställda arbetarna – som Smith såg som de mest effektiva producenterna – få plats.
Smiths argument byggde på det välkända antagandet att en arbetare som får behålla hela frukten av sitt arbete (och alltså inte behöver ge något till varken aristokratin, kapitalisterna eller staten) skulle vara mer effektiv än en arbetare som inte får det. Utan statlig inblandning skulle den arbetaren slå ut dem med gamla privilegier.
Det är här det blir tydligt att Smiths kontext inte helt stämmer med vår tid. Hans antagande bygger på ett annat antagande, nämligen att effektivitets vinsten som en självanställd arbetare skulle uppnå är större än de skalfördelar som uppstår vid storskalig produktion.
I vår tid är det tydligt att skalfördelarna är viktigare – ingen hantverkare i världen kan tävla mot den industriella produktionen i en sweatshop. Då blir en marknad utan statlig inblandning istället en som gynnar dem med mest kapital.
En mer rättvisande tolkning av Smith bör fokusera på att han ville upphäva privilegier och skapa mer rättvisa förhållanden mellan marknadens olika parter. Att betona frihet från statlig inblandning ger i dag ett radikalt annat utfall än det Smith såg framför sig. Det blir snarare en marknad där företag har än större utrymme att utöva godtycklig makt över arbetare.
Nästa gång jag hör en nyliberal komma dragandes med Adam Smith som intellektuellt alibi ska jag påpeka det. Jag ska också nämna att Smith gillade omfördelning. Han var väl medveten om att hans vision om en fri självanställd arbetare kräver tillgång till eget kapital, och att det i sin tur kräver omfördelning. Att Smith stod bakom det är en annan sak som nyliberaler tycks ha missat.
Tågresor utan förseningar.
Att politiker skyller halkan på utförsäljningar.