DEBATT Visste du att Sverige redan 1919 införde 8-timmars arbetsdag? Det skulle hädanefter vara åtta timmars jobb, åtta timmars fritid och åtta timmars sömn. Ett rätt samhällsomvälvande men helt klart sunt krav för både ekonomins och människors välmående. Cirka 50 år senare, år 1971, beslutade riksdagen att vi skulle ha 40 timmars arbetsvecka.

I dag, ytterligare 50 år senare, har denna arbetstidsnedtrappning inte hängt med. BNP har ökat med mer än 2,6 gånger sedan 1971. Ekonomin och vår produktivitet har därmed i princip gått på högvarv hela tiden. Trots diverse lågkonjukturer längs vägen har den svenska ekonomin växt så pass mycket att den i teorin borde kunnat täcka alla eventuella behov och problem som uppkommit i samhället.

Människor borde således ha det 2,6 gånger ”bättre” i dag än 1971, men då det inte är fallet så kan vi konstatera att BNP inte alls är det mått vi borde söka tröst i. Det gynnar nämligen inte oss vanliga arbetare på något sätt.

I dag är Sverige istället ett land där antalet miljardärer växer och där de tillsammans har en samlad förmögenhet på cirka 2 140 miljarder kronor vilket motsvarar nästan hälften av vårt lands BNP. Det är helt enkelt ”de stora talens lag” som gäller – har man mycket får man ännu mer procentuellt. Vi arbetare ser till att ekonomin går på högvarv, men inte för oss själva.

Förutom att klyftor ökat och att folk får mindre än vad de faktiskt förtjänar är ett annat problem den otroliga mängd tid vi lägger ner jämfört med det vi får tillbaka. Trots de ofantliga teknologiska och kunskapsupplyftande sprången vi tagit visar statistiken att enbart tjänstemän övertidsarbetar motsvarande 150 000 heltidstjänster i Sverige. Av dessa står föräldrar till barn under sju år för övertidsarbete motsvarande 12 000 heltidstjänster. Istället skulle vi kunna utrota arbetslösheten i Sverige genom att sluta övertidsarbeta och faktiskt anställa fler.

Som det är nu förlägger vi mer och mer arbete på de redan anställda som går på knäna på grund av stress, mental överbelastning och – om de har otur – utbrändhet, vilket hela samhället förlorar massvis med pengar på. Det är ett folkhälsoproblem som vi måste ta itu med så vi kan skapa en arbetsmarknad som både gynnar de som arbetar i den och de som vill komma in.

Facken, näringslivet och politikerna behöver därför göra detta:

• Kräva att arbetsbördan delas och att vissa yrkesgrupper ska få sex timmars arbetsdagar, däribland inom sjukvård där det finns en rad positiva exempel på att kostnaderna faktiskt sjunkit när man infört sextimmarsdagar på grund av minskade kostnader för sjuklön och liknande.

• Höja företagens skyldighet att betala sjuklön från 1–14 dagar till 1–21 dagar för att ge dem ett större kännbart ansvar att se till sina anställdas bästa samt sänka Försäkringskassans utgifter.

• Införa en robotskatt som ska öronmärkas till alla de människor som behöver utbildning och hjälp för att kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden. Det är gynnsamt att ta in robotar, men då ska det kosta att varsla människor som faktiskt bidragit och varit företagen lojala.

• Facken bör i kollektivavtalen minska mängden tillåtet övertidsarbete och extra övertidsarbete till max 100 timmar per kalenderår och anställd. Ju mindre möjligt övertidsarbete, desto mer ansvar måste arbetsgivaren ta för att anställa tillräckligt många till verksamheten och effektivisera den.

• Alla parter bör sträva efter en lönekvot på arbetsmarknaden där den högst betalde enbart kan tjäna fem gånger mer än den lägst betalde. Detta för att främja jämlikare och höjda löner eller till bättre administration och fler anställda. I dag kan skillnaden vara upp till 59 gånger en industriarbetares lön.