USA I ett tal på Florida International University i Miami den 18 februari angrep USA:s president Donald Trump den venezolanska regeringen och varnade den militära ledningen att tiden höll på att rinna ut:

– Ni kommer inte hitta någon trygg hamn och ingen väg ut. Ni kommer förlora allt. Låt ert folk gå, låt ert land vara fritt, sa den amerikanske presidenten, uppbackad av jublande latinamerikaner.

Huruvida Trumps varning utfärdades med presidentens vetskap om att en USA-ledd militär intervention skrider allt närmare till följd av Nicolás Maduros fortsatta innehavande av Venezuelas presidentpost är oklart.

Snarare tycks Trumps varning ha varit en inrikespolitisk flirt med den latinamerikanska väljarkåren, vilken uppmanas göra lika klart för venezolanska makthavare att de inte bör räkna med något välkomnande vid eventuell emigration till USA.

Florida är, menar Trump, ett levande exempel på hur ”frihet kan se ut i Venezuela i framtiden”.

Frihetens tillflyktsort

Att Florida används både som podium och megafon för ett narrativ som utgår från USA som ”drömmarnas land” – där det inte spelar någon roll vem du är, var du kommer ifrån eller vilka förutsättningar du har – känns givet på förhand. För att inte säga klichéartat.

Florida i allmänhet och Miami i synnerhet har blivit den gängse bilden av tillflyktsort för latinamerikaner – främst kubaner – som via rangliga flottar och båtar nått hamn och fiskats upp av kustbevakning och välkomnats in i värmen. Och sedermera bosatt sig i ett fritt land.

Bilden av USA:s sydöstra landspets som tillflyktsort är inte osann, men däremot ensidig.

Bara från Centralamerika kom nära två miljoner människor under 1980- och 90-talet till USA. Anledningen till att miljontals latinamerikaner tog sin tillflykt norrut var emellertid inte primärt ”socialistiskt förtryck”, som Trump och amerikanska högerpolitiker ständigt talar om, utan USA-stödda militärdiktaturer, framför allt i Centralamerika men även i Argentina, Chile och Paraguay.

Soliga bilder döljer bister verklighet

Trumps soliga bild av Florida solkas också ner av moln från en allt bistrare verklighet. Delstaten tillhör de mest ojämlika i USA, enligt en inkomststudie gjord av Economic Policy Institute (EPI), en oberoende tankesmedja med säte i Washington DC. Stadsområden som Bradenton, North Port och Sarasota kvalar in bland de mest ojämlika i hela USA.

I Florida uppvisade ett hushåll tillhörande den ekonomiska enprocentsgräddan en medelinkomst på nästan 40 gånger så mycket som medelinkomsten hos resterande 99 procenten. En av anledningarna är, menar EPI, de låga lönerna. Och fastän jobb utannonseras med devisen ”Res söderut, yngling!” är tillvaron som arbetstörstande människor möter hård och i det närmaste orättvis. Medellönen är bland USA:s lägsta och snittet dessutom nedåtgående (1,8 procent lägre jämfört med år 2007).

Hudfärg spelar stor roll

Enligt delstatens egen statistik förblir Florida även trogen sina historiska socioekonomiska mönster där bakgrund och hudfärg fortsätter spela en betydande roll. Invånare med latinamerikanska rötter, hispanics, och afroamerikaner uppvisar väsentligt högre fattigdomssnitt än sina vita grannar. Särskilt alarmerande är antalet unga – 17 år och yngre – som lever under fattigdomsgränsen, 29 respektive 38. Siffror som dubblerar antalet barn som växer upp med föräldrar med ljusbleka hudar.

– Alla fattiga barns problem måste visserligen lösas, men omfattningen av Floridas fattiga unga hispanics är oproportionerligt med tanke på deras stigande antal och höga andel boende i områden med koncentrerad fattigdom, säger Norín Dollard, chef för Florida Kids Count, med säte vid University of South Florida, till WUSF News.

En utveckling som dessutom löper jämsides med nationellt alarmerande siffror när det gäller övervikt (27,8 procent av befolkningen, men där varannan afroamerikan var överviktig och 37 procent av delstatens hispanics) och de facto att endast 18 procent av Floridas afroamerikanska barn uppvisar färdigheter i läsning i fjärde klass och endast 12 procent i matematik i åttonde klass.

– Det är skandalöst och samvetslöst att vi inte gör bättre ifrån oss, säger Norín Dollard.

Från blå till röd delstat

Demokraterna har länge haft monopol på Floridas afroamerikanska och hispaniska väljarröster och inför presidentvalet 2016 tog partiets slutliga kandidat Hillary Clinton sedvanligt emot publikens jubel sida vid sida med inflytelserika latinamerikanska artister (2016 hette de Jennifer Lopez och Marc Anthony). Men delstaten – liksom amerikansk politik i stort – har brutit ny is, gamla lojalitetsband har klippts av och ersatts av – ”oklart vad”, menar Marcela Valdes i New York Times Magazine:

”Fastän en klar majoritet av delstatens latinamerikaner lade sin röst på Clinton var det många som anslöt sig till Trumps fientliga inställning till papperslösa immigranter”, skriver hon.

I slutändan tog Trump hem Florida – med 49,1 procent av rösterna – och när det gäller presidentens vallöfte och drömprojekt visar en undersökning gjord av Pew Research Center att en fjärdedel av USA:s hispaniska minoritet stöder bygget av en mur längs med gränsen till Mexiko. Enligt Helen Marrow, sociolog vid Tufts University och som forskat om latinamerikaner immigration i USA:s rurala söder, är det heller inte så konstigt att ilskan och motståndet gentemot papperslösa immigranter växer bland USA:s hispaniska minoritet.

”Etnisk distansering”

Papperslösa från Mexiko och centralamerikanska länder tvingas slåss om samma jobb som många bosatta hispanics, och vinner i många fall den bakvända tvekampen eftersom de nöjer sig med väsentligt lägre löner.

Marrow beskriver en utveckling där ”etnisk distansering” breder ut sig och där socioekonomiska minoriteter väljer att vända sin vrede över samhällets tillkortakommande när det gäller bristfällig välfärd och tillgång till arbeten riktas mot enskilda samhällsgrupper i stället för mot rådande socioekonomiska strukturer.

Robert Putnam, professor i statsvetenskap vid Harvard University, är inne på samma spår och pekar i boken Våra barn: Den amerikanska drömmen i kris på växande klyftor inom redan utsatta samhällsgrupper, däribland hispanics.

Alltfler latinos stöder Trump

Att Florida stöder murbyggen och en president med en rad generaliserande och rasistiska uttalanden i bagaget vittnar om en ny tid, och nya utmaningar, rapporterar Marcela Valdes. Liksom rurala vita amerikaner räds även många hispanics framtiden där politiska frågor som HBTQ-rättigheter, muslimska immigranter och feminism sätter färg på tillvaron, och i mångas ögon försämrade samhället.

Robert Rodríguez Tejera, programledare för radioprogrammet ”Contacto Directo”, berättar att Trump och dennes konfliktbaserade världsbild tilltalar hispaniska amerikaner på ett högst personligt plan:

– För många hispaniska amerikaner har de senaste femton årens kulturella förändringar varit väldigt svårsmälta. För många är Trump en återkomst till livmodern, säger han till New York Times Magazine.

I ett alltmer splittrat USA, kantat av stängda myndigheter och en opiumepidemi som glidit samhället ur händerna, har Trumps hårda nypor mot ett utfattigt och ännu mer splittrat land i Sydamerika blivit rena vinstlotten för Trump.

”Ni känner till gränsfrågan bäst”

Opinionssiffror visar att stödet bland USA:s ”latinos” har ökat det senaste året, däremot råder det delade meningar om den exakta siffran. Klart är att Trumps upptagenhet med gränssäkerhet, abortmotstånd och Venezuela faller många hispanics i smaken, rapporterar The Hill.

”Hispanics känner till gränsfrågan bättre än någon annan”, skrev Trump själv i en tweet. Exakt vad Trump syftar till är oklart, men klart är att miljontals USA-födda hispanics inte lever i anslutning till den mexikanska gränsen. Vem som än utmanar Donald Trump i nästa års presidentval får den otacksamma uppgiften att försöka övertyga hispanics i delstater som Arizona, Georgia och Florida att en annan politik är möjlig, och nödvändig.

”Demokraternas kandidat 2020 måste rikta in sig på etniska grupper”, konstaterar Demokraterna i en förvalsrapport, citerad av Politico.