Den andra februari valde USA att lämna INF-avtalet, ett avtal som innebar att USA och dåvarande Sovjet åtog sig att inte ha medel- eller kortdistansrobotar. Fram till 1991 skrotades också cirka 2700 missiler och det utgjorde en del av avslutet på kalla kriget. Sen dess har det hänt mycket. Dels har vi fler kärnvapenmakter nu än vi hade när avtalet slöts, dels är styrkeförhållandena mellan länderna som har kärnvapen helt annorlunda nu. Det, och en mer aggressiv utrikespolitik, har lett till att både Ryssland och USA på olika sätt gjort avsteg från avtalet, även om de förnekar det. Officiellt var det också på grund av Rysslands agerande som USA valde att lämna avtalet. Dagen efter lämnade även Ryssland.

Från Rysslands sida har man länge argumenterat för att det är ett dåligt avtal utifrån att det inte inkluderar fler länder och att det inte inkluderar missiler som avfyras från hav eller luften. Något som gjort att USA har missiler som kan avfyras från båtar och flygplan, och att Kina helt obehindrat tagit fram egna robotar. Det är lätt att förstå kritiken och det hade så klart också varit önskvärt med ett avtal som vore mer allomfattande, som inte bara handlade om USA och Ryssland, utan även inkluderade övriga kärnvapenstater. Ett som inte bara inluderade kort- och medeldistansrobotar utan alla kärnvapen. Ett kärnvapenförbud, helt enkelt. Vi återkommer till det.

Hur mycket man än problematiserar bristerna med ett avtal som bara innefattar två nationer, inte helt följs och inte är allomfattande så är det här ändå ett stort avbräck för stabiliteten i världen. Det är utan tvekan så att Ryssland kommer ha kärnbestyckade missiler som kan nå in i mellersta Europa i sin arsenal inom snar framtid, och när Trump beskrev sitt agerande i sitt tal till kongressen, state of the union, så var det med orden att de möjligen kan få ett annat avtal till stånd, som inkluderar Kina och andra, men annars kommer de att spendera mer och utveckla bättre än alla andra. Kärnvapenkapprustningen har alltså startat på nytt.

Men vi kan faktiskt göra något. På regeringsbordet ligger just ett sådant avtal som förbjuder kärnvapen helt och hållet. Kärnvapenavtalet TPNW. Sverige var en av de drivande nationerna i att ta fram det och hittills är det signerat av cirka 70 länder. Bredvid avtalet finns dock en rapport från den av Margot Wallström tillsatta utredaren Lars-Erik Lundin, som föreslår att vi inte ska göra någonting, alls. Inte ratificera, inte signera och inte ens säga att vi kan tänka oss att signera ett bättre avtal i framtiden. Kortfattat anser han att vi inte ska skriva under eftersom det är för få andra länder som har skrivit på, för att länderna som just nu har sitt huvudsakliga skydd under Natos ”kärnvapenparaply” skulle kunna uppfatta det som kritik och för att länder skulle bli mindre intresserade av att samarbeta med oss i nedrustningsfrågor. ”Det nuvarande intresset att samarbeta med Sverige på nedrustningsområdet har beskrivits som betydande i ett antal intervjuer genomförda av utredningen i USA och Västeuropa.” Dessutom är han mycket tveksam till om vi skulle kunna fortsätta vårt försvarssamarbete med till exempel Nato eller EU, eftersom USA har tolkat avtalet som så att en ratificering av avtalet skulle försvåra sådant samarbete.

Någonstans i de argument som framförs av Lars-Erik framstår det som uppenbart att vi bör skriva på. Nej, USA är inte intresserat av att på riktigt diskutera nedrustning med oss som det är nu, oavsett vad någon onämnd sagt i en intervju. Ja, det kommer uppfattas som kritik mot det passiva skyddet många åtnjuter från kärnvapenparaplyet inom Nato. Det är för att ett sådant skydd inte är förenligt med ambitionen att vara kärnvapenfri. Ja, det är alldeles för få länder som skrivit på, och för lite press på kärnvapennationerna att delta i processen. Men det blir faktiskt fler, inte färre, av att länder som Sverige undertecknar. Trycket på kärnvapennationerna att kompromissa, finna andra vägar, nedrusta, ökar inte av att vi ställer oss utanför och låtsas som att allt är okej när kapprustningen drar igång. Det är möjligt att vissa typer av framtida samarbeten skulle försvåras av en underskrift, men när det gäller de samarbeten vi redan har gör den Harvard-anknutna juridikforskaren Bonnie Docherty, som också varit med och tagit fram avtalet, bedömningen att den inte hindrar något av dem.

För en rödgrön regering med feministisk utrikespolitik kan det här inte vara en fråga. När stormakterna upprustar och tar världen allt närmare ett kärnvapenkrig måste Sverige stå upp för en positiv utrikespolitik som bygger på utjämnade skillnader, samarbeten och sakliga argument, men också för att rakryggat stå för sin sak. Världen behöver länder som går före. I såväl migration- och klimat- som fredsfrågan. Det är valet regeringen måste göra.