Toppmötet i Katowice avslöjade ett världssamfund oförmöget att 
snabba på omställningsarbetet för att nå klimatmålen. Insatserna är högre än någonsin och i klimatets elfte timme lägger många sitt hopp om en hållbar värld i de mänskliga vädergudarnas knä. 
Modern geoingenjörsteknik (GE, ”geoengineering”) ger oss möjlig- heten att leka vädergudar på riktigt. I global skala. Tekniken bottnar i gamla idéer och traditioner. Och en uråldrig, destruktiv naturkraft.

Pinatubo

Luzon, Filippinerna. Den 15 juni 1991. Vulkanen Pinatubo vaknar till liv efter 500 års dvala.

Som om 10 000 djur stampar i takt, enligt ett ögonvittne.

Pinatubos aska sprutas 40 kilometer upp i luften och utbrottet utplånar skogar och samhällen utmed kraterns bördiga sluttningar. Ett annat ögonvittne beskriver det månliknande täcket över himlen som ”en väldig sandfälla”. Tiotusentals invånare evakueras från vulkanens omedelbara närhet, däribland Aetafolket som fann en fristad i det svårtillgängliga vulkanlandskapet under den spanska kolonialmaktens härjningar. Nu skingras 60 000 stammedlemmar och markerna där de jagat vildsvin, rådjur och pumor konfiskeras av stadsbor, jordbrukare och forskare, och den sandiga vulkanjorden spyr upp grödor och förvandlar risskördar till gul, oätbar sörja.

1900-talets näst största vulkanutbrott begraver en uråldrig livsstil under aska och ger liv åt kontroversiella teorier om manipulerad klimatpåverkan. En metod där klimatföroreningar bekämpas med andra slags föroreningar.

0,5° kallare

Pinatuboutbrottet kräver 847 människors liv, men effekterna blir globala. Stratosfären kryddas med aerosoler, dammpartiklar och 20 miljoner ton svaveldioxid som i en kemisk dans bildar en dimma som minskar solinsolationen till jordytan med tio procent. Lavaaska bildar skyfall över Sydkinesiska sjön, Kambodja, Malaysia, Singapore och Vietnam.

I dag vallfärdar inte bara klimatforskare till vulkanen: även turister. Ur förödelsen växte nya ekonomiska möjligheter fram och Pinatubo erbjuder spabehandlingar i den salt- och sulfatrika vulkanaskan. Turister kopplar av med varma ångande handdukar över ansiktet.

Här förenas forskarvärlden och spaturisten: båda vill trä ett slags slöja över världen. Minska ljusintaget. Pinatubo kylde ner jordens medeltemperatur med en halv grad under 1992, en bedrift som FN:s satta klimatmål vill göra med dagens stigande medeltemperaturer.

”Pinatubomodellen”

Bland de första att se samband mellan globala temperaturförändringar och vulkanutbrott var en av USA:s grundfäder: Benjamin Franklin. 1783 är han är baserad i Paris, bland annat som Sverigeambassadör, då en åtta månader lång vulkanutbrottsserie på Island tar världen med storm:

”En konstant dimma täckte Europa och stora delar av Nordamerika. Således frös marken tidigt. Således smälte inte den första snön. Således var luften kyligare.”

Länge ansågs mindre utbrott dock vara obetydliga.

– Vulkanism har haft en större påverkan på klimatet än man tidigare trott, säger Johan Friberg, doktor i fysik och atmosfärforskare på fysiska institutionen vid Lunds universitet.

Stora mängder svaveldioxid i gränslandet mellan tropos- och stratosfären minskar den så kallade solinsolationen – solinstrålningen – och kyler ner planeten. Och en så kallad ”Pinatubomodell” kan vara industriell verklighet om 15 år, tror en optimistisk GE-rapport författad av geoingenjörerna Wake Smith och Gernot Wagner, knutna till Harvard University. En tekniskt avancerad flygflottilj förser stratosfären på 18 000 meters höjd med sulfatpartiklar och på så vis träs en slöja om jorden, reglerar solinsolationen och håller temperaturer nere.

”Ur ett ingenjörsperspektiv är det hypotetiskt möjligt”, skriver de.

I dag finns varken förmåga eller kapacitet, men till skillnad från klimatförändringarnas generella, och skenande, kostnader ser rapportförfattarna solstrålningsbehandling som en billig klimatutväg.

Inledningsfasens utvecklingskostnader behöver heller inte kosta mer än 20–25 miljarder kronor. I rapporten riktas särskilda tack till bolag som Airbus, Boeing, Lockheed Martin, rymdmyndigheten Nasa och forskarkolleger som David Keith.

Det är ingen slump att David Keith tackas: han är professor i tillämpad fysik vid Harvard University och en av den moderna GE-teknikens främsta pionjärer.

– Just nu befinner vi oss mitt i stormens öga, säger han.

Den nya utpostens pionjärer

David Keith för tankarna till historiska motströmssimmare: de som påstod att jorden inte är centrum av allt, att vi kan besöka månen, att det är vår rättighet att utnyttja jordens naturresurser och industrialisera planeten i tillväxtens namn.

Keith ser GE-tekniken som ”snabb, billig och icke-perfekt”. Frågan är om den ska bidra till fortsatta, ohållbara växthusgasutsläpp eller bädda för ett stabilt klimat?

– 2018 hamnade GE-tekniken på agendan igen, säger han. Nu händer det grejer. 

För Keiths del har klimatfrågan upptagit merparten av all vaken tid sedan 1980-talet. Kalla kriget härjade och debatten om förnybara energier som ett seriöst substitut till fossila energikällor befann sig i sin linda. Målet nu är att rida vidare på marknadens och politikens sena uppvaknande och göra saker på rätt sätt. Och i rätt ordning:

– Målet är att forma en bred forskningsgrund inom GE-tekniken och bredda utbudet av grupper och deltagare i debatten.

Problemet med globala vädergudslekar är dock att de kraschar i det kortsiktiga önsketänkandets träsk, menar klimataktivisten och författaren Naomi Klein. Är soldimning verkligen rätt väg att gå efter industriseklens förödande grävande, uppdämmande och borrande efter naturresurser?

”Det är GE:s märkliga paradox”, skriver hon i Det här förändrar allt. ”Ja, det är exponentiellt mer ambitiöst och farligare än något tekniskt projekt som människor någonsin har försökt sig på tidigare. Men det är samtidigt bekant, nästan en kliché, som om de senaste 500 åren av mänsklig historia oundvikligen har lett oss till just den här platsen.”

GE-tekniken tillåter oss att fortsätta på den inslagna vägen istället för att minska klimatutsläppen i linje med vetenskapliga samförstånd:

”Bara mycket mer.”

Som att bekämpa eld med eld.

Eldens makt

Elden var vår första högteknologiska uppfinning. Den industriella revolutionen är på många sätt en förlängd refräng av människosläktets föregångare Homo erectus tämjande av elden för 1,5 miljoner år sedan i östra Afrika. Elden möjliggjorde nattaktiviteter, erbjöd bättre skydd, möjligheten att bosätta sig på kallare breddgrader och förbättrade proteinupptagningen.

Att tämja elden gjorde det inte bara möjligt att tillverka vapen och järnvägar, sedan den tände de brittiska fabriksugnarna i industrialiseringens barndomsår har den fortsatt brinna, lika symbolisk som en olympisk eld.

”Vår tillit till elden är ett bevis på vårt beroende av det okända”, skriver teknologiforskaren Rachel Botsam i Vem kan du lita på? 

Den rådande utvecklingen – där fakta och ”alternativ fakta” sammanstrålar i allt högre utsträckning, där öppna plattformar på nätet står i bjärt kontrast till hur våra liv alltmer kantas av en tillvaro i gated communities, hur informationstillgång vecklar ut sig till morgondagens klassfråga – spelar populister och auktoritära aktörer i händerna:

”Känslan är att våra traditionella system sviker oss”, skriver Botsam. ”Tilliten till stora institutioner och den etablerade ordningen fortsätter att urholkas och kollapsa.”

Tekniktilliten har fått många törnar de senaste åren: NSA-övervakningsskandalen, Facebooks spridning av osanna nyheter och varningsklockor och inbyggda avlyssningsapplikationer i Appletelefoner. Det är också viktigt att komma ihåg, menar Rachel Botsam, att ”den här revolutionen sker i ett landskap av snabbt skiftande och utvecklande teknologier där det en gång otänkbara, det en gång omöjliga, kan det bli nya normala inom loppet av ett ögonblick”.

Störtade vädergudar

I den innovativa evolutionen kan geoingenjörskap betraktas som den senaste grenen av kunskapens träd där människans plats förblir högst upp.

Klimatförändringarnas dokumenterade och oåterkalleliga konsekvenser är bara den senaste raden av ursäkter för makthavare att få ”göra något åt vädret”, skriver journalisten McKenzie Funk i Windfall.

Kort sagt: väderkontroll är inget nytt.

1946 försåg Irving Langmuir, nobelpristagare i kemi, en molnkammare med torris där molnen förvandlades till iskristaller i General Electrics laboratorium. I anteckningsblocket beskrev han experiment som ”väderkontroll”. De följande åren testades ”regnmakeri” i större skala, däribland i Berkshirebergen i delstaten New York. Ett molntäcke försågs med tre kilo ispartiklar varpå snö föll inom en mils radie. ”Kommersiellt regnmakeri” blev därefter ett vanligt fenomen i stora delar av USA och regn producerades med hjälp av silverjodid.

Tekniska framsteg under kalla kriget inkorporerades ofta i militära sammanhang. Vädermanipulation var inget undantag: åren 1947–1952 utförde ”Project Cirrus” i regi av armén, flottan och flygvapnet i USA 250 väderexperiment utan allmänhetens vetskap. Många – som orkanen ”King” 1947 – slog bokstavligen helt fel. Ett bombplan styrde kurs rakt in i orkanens centrum och släppte ut 100 kilo torris medan ”King” rörde sig bort från fastlandet och ut i Atlanten. Då tvärvände orkanen och tog sikte på fastlandet. Experimentet kostade ett människoliv och 250 miljoner kronor i skadad infrastruktur. 

Orkansäsonger i USA var emellertid inte de enda situationerna då högteknologiska väderexperiment testades i skarpt läge. Andra var i propagandasyfte, efter miljökatastrofer och i krig: 

När Peking-OS 2008 invigdes var smog och dåligt väder borta och ersatta av en klarblå himmel tack vare ”vädermodifieringsteknologi” som fick närliggande moln att fälla regn och sedan skingras innan de nådde fram till de olympiska spelen.

Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 spred radioaktivt nedfall över stora delar av Europa, däribland Sverige, och ryska militärpiloter kommenderades i all hemlighet upp i luften för att ”tvätta bort” radioaktiva partiklar som var på väg mot Moskva. Den silverjodidproducerade nederbörden bidrog, enligt historikern James Rodger Flemings forskning, till att femtiofaldiga antalet fall av sköldkörtelcancer bland barn i Belarus. Piloterna belönades för sina insatser.

Under pågående Vietnamkrig sådde USA:s armé moln för att förlänga monsunregnperioden över den FNL-kontrollerade Ho Chi Minhleden. Det topphemliga väderprogrammet var i praktiken ett massförstörelsevapen sanktionerat av president Richard Nixon och utrikesminister Henry Kissinger och ett hemsökande eko efter den förste väderkontrollanten Irving Langmuirs varning under ett besök i atomindustrins hjärta Los Alamos:

”Väderkontroll kan visa sig vara ett lika kraftfullt krigsverktyg som atombomben.”

Omställningsutopin

Till 2030 måste världens koldioxidutsläpp halveras om klimatmålen ska kunna uppnås. Och hittills har det varit mer snack än verkstad, anser Nathan Myhrvold, tidigare teknikchef för Microsoft och vd för Intellectual Ventures (IV), ett patentbolag vigt åt geoingenjörskap och delägt av Microsoftgrundaren Bill Gates.

– Världen kan delas in i två kategorier, säger han till journalisten McKenzie Funk i Windfall: De som vill göra något åt klimatförändringar, och de som inte vill.

Tanken på radikal omställning som den självklara vägen till en hållbar framtid är rent ut sagt ”oförskämd”, menar han: den industriella revolutionen har gjort den rika världen, och en global energiomställning innebär en omvänd industriell revolution – ett hårt slag mot inflytelserika fossila energiindustrier och tillväxtländer med snabbt växande medelklass att göda. Klimatmålen är inget annat än en revolution få är beredda att strida för:

– Jag tror inte världen är beredd att göra något åt klimatförändringar.

Så hur säkra kan vi vara att GE-tekniken är rätt alternativ?

– Det finns de som säger: ”Klimatförändringarna kommer att påverka fattiga länder värst!” spinner IV-chefen vidare. Sant. Men om du redan svälter ihjäl eller dör i malaria eller andra sjukdomar som kan utraderas med summor som den rika världen istället spenderar på klimatförändringar uppstår ett intressant moraliskt dilemma: Hur mycket borde vi spendera?

Verkligheten ger Myhrvold viss rätt. Klimattoppmötet i Katowice föll platt trots att 2018 var det fjärde varmaste uppmätta året sedan förindustriell tid. Men om klimatförändringarna motsvarar en dödlig sjukdom, och inte bara en lätt feber, varför då nöja sig med Alvedon? frågar sig GE-kritiker. American Meteorological Society (USA:s motsvarighet till SMHI) menar att GE-teknikens ”billiga ingrepp” ger allmänhet, marknad och beslutsfattare en falsk diagnos. Själva sjukdomsroten, de ohållbara koldioxidutsläppen i atmosfären, förblir kvar.

Det sluttande planet

Ett annat frågetecken rör maktbalansen. Merparten av GE-teknikens patent och utvecklingskostnader kan härledas till förmögna filantroper som Bill Gates och inflytelserika marknadsaktörer som Boeing och Airbus. I nuläget har länder intresserade av att välja geoingenjörsflyget framför energiomställningståget inga garantier eller avtal som försäkrar att aerosolbesprutningsplanen inte blir kvar på marken om GE-teknikens patenthållare och utförare är missnöjda med exempelvis regleringar eller inkomstprocent.

– Marknadsrisken är ”det sluttande planet”, säger David Keith. Det finns en risk i att marknaden får ett alltför stort inflytande alltför fort. Därför måste regleringar ske tidigt, redan i inledningsstadiet. Annars blir det som med sociala medier, bortom vår kontroll. Vi får inte gå för fort fram.

Johan Friberg menar att industriell solstrålningsbehandling med storskaligt sockrande av partiklar i stratosfären kan göra mer än bara skyla världen för solen: metoden kan innebära en ohejdbar kedjereaktion:

– Vi blir tvungna att fortsätta tillföra partiklar eller partikelbildande gaser under lång tid. Om vi samtidigt fortsätter med processer som ökar atmosfärens växthuskoncentrationer kommer vi att behöva öka mängden partiklar allt mer.

Genväg eller återvändsgränd?

Avancerad GE-forskning skiljer sig från 1900-talets vädermanipulationsexperiment, men förblir knuten till ett uråldrigt geologiskt fenomen: vulkanutbrottet.

Pinatubos globala effekter slog olika på olika sätt och visar hur svårberäknat ekosystemets förändringsrespons är. I Röda havet, en havsarm till Indiska oceanen som avskiljer Afrika från Arabiska halvön, bidrog 1992 års medeltemperaturfall till blomning av alger och fotosyntetiskt plankton, vars utbredning slog hårt mot havets korallrev. Annorstädes, i Hudson Bay i Kanada, säkrade det kallare klimatet långlivade istäcken som förbättrade levnadsvillkoren för isbjörnar. 1992 års björnkull kallades för ”Pinatubobjörnar” för sina välnärda storlekar.

Vulkanutbrottet tärde på ozonlagret men den största förloraren var det globala jordbruket. På många ställen, däribland Nya Zeeland, ledde sommarhalvårets temperaturskillnader till dåliga skördar och försämrad matproduktion. Effekterna av 1992 års tioprocentiga solinsolationsminskning torde få varningsklockor att ringa i öronen på förespråkare av industriell vädermanipulation, menar klimatforskarna Kevin Trenberth och Aiguo Dai:

”Risken för utbredd torka och minskade sötvattenresurser för att världen ska ta itu med den globala uppvärmningen ter sig inte vara någon lämplig lösning. Våra resultat tyder på att stor försiktighet bör beaktas när det gäller avsiktliga mänskliga ingripanden i klimatsystemet som vi ännu inte förstår fullt ut.”

American Meterological Society är inne på samma spår:

”Genom att reflektera solljus reducerar vi inte bara jordens medeltemperatur, utan ruckar även på globala cirkulationsmönster med potentiella och allvarliga konsekvenser, såsom förändrade stormspår och utfällningsmönster.”

Att GE-teknikens möjligheter och brister ännu inte kartlagts och analyserats är i sig inget hållbart motargument, anser David Keith:

– Klimatfrågan är ett så allvarligt hot att vi inte har råd att förkasta några förslag innan de är helt undersökta och uttömda. Låt oss åtminstone studera möjligheterna innan vi avskriver det helt.

Johan Friberg vittnar om bristande forskarkonsensus i GE-frågan, särskilt rörande eventuella bieffekter. Däremot måste växthusgasutsläppen minska drastiskt det kommande decenniet om vi ska hinna springa ifatt klimatmålen:

– I den bästa av världar behöver vi inte genomföra solstrålningsbehandling. Men om temperaturen skenar iväg kanske det kan vara en temporär lösning för att bromsa en sådan utveckling.

Litteratur:Effects of Mount Pinatubo volcanic eruption on the hydrological cycle as an analog of geoengineering [2007] Kevin Trenberth/Aiguo Dai, Geophysical Letters, Vol.34Fixing the Sky (2012] James Rodger Fleming, Columbia University PressGlobal Cooling After the Eruption of Mount Pinatubo [2002] Brian Soden/Richard Wetherald/Georgiy Stenchikov/Alan Robock, Science, Vol.296, Nr.5 568, s.727–730Planet remade [2017] Oliver Morton, Princeton University PressStratospheric aerosol injection tactics and costs in the first 15 years of deployment [2018] Wake Smith/Gernot Wagner, Environmental Research LettersStudies of volcanic influence on aerosols, clouds and climate [2016] Johan Friberg, Lund UniversityThis changes everything [2014] Naomi Klein, Simon & SchusterVolcanic impact on the climate [2018] Johan Friberg/Bengt Martinsson/Sandra Andersson/Oscar Sandvik, Atmospheric Chemistry and PhysicsWindfall [2015] McKenzie Funk, PenguinWho can you trust? [2017] Rachel Botsam, Hachette

Övriga källor:American Meterological Society, CBS, The Guardian, Harvard University, Independent, New Yorker, New York Times, Nya Zeelands jordbruks- och skogsministerium, SMHI, Telegraph