Kvinnodagen har firats på olika platser i världen i över 100 år. I Ryssland var den var ett viktigt inslag i protesterna mot första världskriget, och socialistiska kvinnorörelser etablerade tidigt ett firande. I USA startade traditionen i början av 1900-talet med en demonstration för kvinnliga textilarbetare. 1980 utnämnde FN den 8 mars till internationella kvinnodagen. Den firas numera runt om i världen med nya teman för varje år (källor: Nordiska museet, UN Women).

I år, 2019, har FN gett internationella kvinnodagen temat ”Think equal, build smart, innovate for change”. Tanken är att lyfta teknisk utveckling och innovation av kvinnor, för kvinnor, och uppmärksamma att varje ny innovation ska bidra till ökad jämställdhet. Jag känner mig kluven till temat, även om jag förstår bakgrunden till valet. Det finns många exempel på teknisk innovation som underlättat kvinnors vardag. Tvättmaskinen sparar till exempel många timmar genom att eliminera behovet av att tvätta för hand (den hade dock inte varit en symbol för jämställdhet om vi inte hade haft en könad arbetsdelning från första början).

För mig är teknik ett laddat ämne i en tid där klimatkrisen eskalerar. Ofta dyker förslag upp på tekniska lösningar som ska stoppa global uppvärmning. Vad de flesta av dessa lösningar har gemensamt är i grova drag att de antingen vill manipulera klimatet eller översätta dagens ohållbara samhälle till ett exakt likadant men hundra procent elektrifierat. Resultatet är business as usual, helt utan förslag på faktiskt förändring (även om geoengineering lär kunna ha riktigt obehagliga konsekvenser). Människan (läs mannen) ska fortfarande vara herre över jorden, med rätt att ta för sig av naturen helt utan hänsyn till något annat än den egna vinstmaximeringen.

Denna maskulinistiska, ekonomiskt rationella hållning tar inte heller inte hänsyn till ekonomisk ojämlikhet, ojämställdhet och kolonialism. För att kunna skapa ny teknik krävs att människor jobbar billigt under fruktansvärda förhållanden för att utvinna de metaller som behövs i produktionen. Etableringen av nya gruvor kommer eskalera och allt mer värdefull natur exploateras, urfolk drivas från sina hem och människor som inte har råd att bo i skyddade miljöer kommer bli sjuka av utsläppen när förorenade områden breder ut sig. Och så befästs åter igen den vita, rika mannens välde över världen.

Självklart kan teknik av och för kvinnor betyda något helt annat. Jag hoppas det. I en feministisk miljörörelse förstår vi att vi är en del av naturen, och att vi måste förändra vårt sätt att leva så att vi ger tillbaka det vi tar och visar solidaritet med systrar och syskon i alla delar av världen. Först när vi erkänt att vi inte kan uppfinna oss ur klimatkrisen med samma medel som skapat den kan vi börja diskutera innovationer som tar oss i rätt riktning. Förhoppningsvis kan årets kvinnodagstema bidra med en syn på innovation som går hand i hand med naturens rättigheter.