DEBATT • I maj står Israel värd för Eurovision Song Contest, sedan Netta Barzilai segrat i förra årets tävling. Men att hålla finalen i Israel är inte okontroversiellt. Israel är inte vilket land som helst utan en ockupationsmakt som förtrycker det palestinska folket och berövar dem deras land. Att hålla en schlagerfestival i Israel borde vara lika otänkbart som en motsvarande internationell tävling hade varit i apartheidtidens Sydafrika.

Två dagar efter Netta Barzilais triumf dödar israelisk militär 62 palestinier som demonstrerar i Gaza mot avspärrning och utsvältning, och för rätten att lämna sin flyktingtillvaro. Massakern sker samtidigt med en konsert med sångerskan i Tel Aviv på temat ”vi har anledning att vara lyckliga”. Under året som gått har dödandet fortsatt och fram till januari har 290 palestinier, inklusive 55 barn, dödats av skarp eldgivning från israelisk militär, medan över 26.000 (!) skadats – i många fall med livslånga handikapp som följd. Varje dag tillkommer nya offer. På direkt fråga har Netta Barzilai inte någon kritik mot politiken och hon har av den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu utnämnts till ”den bästa ambassadören för Israel”.

I The Guardian har 50 artister undertecknat ett upprop med uppmaningen att bojkotta Eurovision om den inte flyttas från Israel. ”Tävlingen har alltid hyllat värden som vänskap, inkludering, tolerans och mångfald” skriver artisterna i sitt upprop – värden som Israel med sin militärmakt, och ständiga övergrepp mot och diskriminering av palestinierna, inte kan leva upp till. En kulturell bojkott är också vad palestinierna önskar av oss. I ett uttalande från juni 2018 förklarar ett antal palestinska kulturorganisationer att ”den israeliska regimen av militär ockupation, kolonialism och apartheid flagrant använder Eurovision som sin officiella strategi” för att rentvätta politiken och ”avleda uppmärksamheten från dess krigsbrott mot palestinierna”. Den självklara konsekvensen av detta är en bojkott, inom kultur och på andra områden, tills förtrycket upphör.

Enligt den israeliske historikern Ilan Pappé skulle en kulturell bojkott av Israel fylla samma funktion som den som genomfördes mot apartheid i Sydafrika. De vita afrikanerna såg sig, menar Pappé, som bärare av civilisation till den ”mörka kontinenten” Afrika på samma sätt som en del israeliska judar ser sig som förkämpar för demokrati och tolerans i ett arabiskt mörker – med tidigare premiärministern Ehud Baraks ord ett ”hem i djungeln”. 

Inte minst gäller det Israels bild av sig självt som en frizon av tolerans för och välkomnande av människor med olika sexuell läggning, en oas för de olika delarna av hbtq-rörelsen – ett försök till skönmålning som inte minst Netta Barzilai är en del av. Som svar på detta har fram till februari över 80 hbtq-organisationer från ett 20-tal länder undertecknat ett upprop med uppmaningen att bojkotta såväl Eurovision som årets Pride-parad i Tel Aviv.

Eurovision har, skriver man i uppropet, i många år fångat ”intresse, passion och stöd” från hbtq-rörelsen för att nu ses av Israel som en möjlighet till ”pinkwashing, det cyniska användandet av gay-rättigheter för att vända intresset från och normalisera Israels ockupation, bosättar-kolonialism och apartheid”.

Militär ockupation, folkfördrivning, fängslanden och mord på oppositionella får aldrig bli en accepterad del av Eurovisionsschlagern. Det är rätt och viktigt att nu bilda en så stark opinion att årets schlagerfestival flyttas från Israel. I Sverige gäller det att förmå Sveriges Television (SVT), som står för den svenska delen av festivalen, att besinna sitt ansvar och ställa in deltagandet om finalen inte flyttas från Israel till annat land. Vi kan alla hjälpa till i detta arbete. Påverka. Skriva till SVT. Underteckna de upprop som cirkulerar. Gärna Eurovision – men inte i Israel!