I slutet av första avsnittet av SVT-programmet Helt lyriskt som hade premiär i mellandagarna gör programledaren Fredrik Lindström en viktig reflektion. Han pratar om hur vi diskuterar jämställdhet och konstaterar att ”kvinnor uppmuntras ofta till att vara starka, högljudda och våga ta plats. Det är bra, men det bekräftar ju indirekt att det är så det ska vara. Man ska vara så där som män alltid har varit: bullrig, kaxig och ta plats”. Han säger sedan att ”det vore väl en misslyckad jämställdhet om alla lär sig den gamla mansrollen, att vara återhållsam med sina känslor.”

När jag ser mig omkring kan jag bara hålla med. Visst finns det fortfarande många kvinnor som inte tillåts eller vågar ta plats – men det största problemet är män som tar alldeles för mycket plats, både fysiskt och verbalt. Som breder ut sig på säten, överröstar alla diskussioner och vägrar ta emot någon kritik.

Det är knappast någon slump att nästan samtliga de ledare som har störst makt i världen, som Donald Trump, Jair Bolsonaro och Vladimir Putin hör till den här kategorin av machomän som tar mycket plats och vägrar visa sig sårbara. Men även de kvinnor som har lyckats nå höga positioner – som Theresa May, Angela Merkel och Margaret Thatcher – har ofta kunnat göra det för att de framstått som hårda, rättframma och känslokalla. Även i en svensk kontext har det blivit tydligt att det är hårdhet som går hem hos väljarna. Jimmie Åkesson, Ulf Kristersson och Stefan Löfven tävlar om vem som kan låta strängast och tala mest om straffhöjningar, fler poliser och fler utvisningar. De som vågat visa känslor, som Åsa Romson gjorde på presskonferensen om Sveriges asylpolitik i slutet av 2015, blir ofta hånade och bespottade.

Att auktoritet går hem bland många väljare bekräftas också av statistiken – förra året släppte Institutet för framtidsstudier en rapport där de försökte ringa in Sverigedemokraternas väljare och jämföra dem med personer som röstade på Socialdemokraterna eller Moderaterna. Ett påstående som deltagarna i undersökningen fick ta ställning till var: ”för att stoppa de radikala och omoraliska strömningar som råder i dagens samhälle behövs en kraftfull ledare”. Bland SD:s väljare var det 71 procent som instämde, bland M:s väljare 60 procent och bland S väljare 45 procent.

En del menar att den starke ledargestalten lever kvar från stenåldern då ledaren ansågs behöva vara bra på att slåss för att kunna försvara flocken. Men vi lever inte på stenåldern längre och det är inte genom våld som vi borde lösa konflikter utan genom samtal. Och den som är bra på att samtala är också den som kan lyssna och ta in andras argument, som kan förstå och tolka känslor, inte den som arrogant avfärdar alla som tycker annorlunda.

Jag tror därför att vi när vi talar om jämställdhet måste tala mycket mer om den destruktiva mansrollen och att den som tar på sig, eller blir anförtrodd, ledarrollen inte behöver vara hårdhudad och arrogant. Men det räcker inte med att tala, vi måste också visa det i hur vi uppför oss – inte minst mot barn och unga – om vi inte vill att kommande generationer ska bli lika arroganta och auktoritära som många vuxna i dag. Svaghet kan vara en styrka, det gäller bara att vi vågar visa det.