Under 2000-taletsförsta decennium drabbades världen av sin svåraste ekonomiska kris sedan depressionen på 1930-talet. Södra Europa var ett av offren och länder som Portugal, Irland och Grekland tvingades till nödlån, bland annat från EU och IMF. 

– Överlag är slutsatsen jag kan dra att valutafondens inblandning i eurokrisen har varit en succé, sa IMF-chefen Christine Lagarde 2016.

Men samma år kom IMF:s eget självständiga analysorgan Independent Evaluation Office (IEO) med en rapport som, pikant nog, fastslog att valutafondens bristfälliga helhetsanalys i början av krisen bär stor skuld till att bland annat Greklands ekonomi förblivit fortsatt svag. Och det trots att Grekland gått IMF:s och EU:s vilja och riktlinjer till mötes och skurit ner på sin offentliga sektor, sagt upp offentliganställda och privatiserat delar av skattefinansierade industrier.

Men den utlovade tillväxten och ekonomiska pånyttfödelse som privatiseringspolitiken skulle leda till har ändå uteblivit, skriver IEO:

”IMF:s hantering av krisen i euroområdet tog upp frågor om ansvarsskyldighet och insyn, vilket bidrog till att skapa uppfattningen att IMF behandlade Europa på olika sätt.”

Det var heller inte första gången valutafonden var i blåsväder och kritiserades för sin inblandning i försämrade ekonomiska förhållanden.

På andra sidan Atlanten, 1990-tal: Argentina lägger sin ekonomi i händerna på IMF:s strukturanpassningsprogram. Alltifrån industrier till lekplatser privatiserades medan valutan knyts till den amerikanska dollarn. Vid millennieskiftet brakar korthuset samman och en ekonomisk kallbrand i form av svulstiga skulder, en sönderslagen offentlig sektor och cementerad misstro mot myndigheter förblir svårlösta problem för argentinska politiker.

Lån på 500 miljarder

Trots det tog den nuvarande presidenten Mauricio Macri nyligen den politiska risken och vände sig till IMF för ett lån på 500 miljarder kronor. Kritiker beskriver tilltaget som en uppföljare till 1990-talets nyliberala utförsäljningspolitik. Många subventioner som tidigare presidenter infört är slopade, däribland billig tillgång till elektricitet, gas och vatten, och dessutom höjdes priserna på kollektivtrafiken. Regeringens och IMF:s mål är att ha statens finanser under kontroll till 2020.

Men den utlovade
tillväxten och ekonomiska pånyttfödelse
som privatiseringspolitiken skulle leda till
har ändå uteblivit.

”Vad Macri behöver är inte mer nyliberalism – vilken skulle resultera i förbättrat makroekonomiskt anseende och IMF:s applåder – utan en bred allians som inkluderar samhällets viktigaste spelare för att skapa förutsättningar för en hållbar och inkluderande tillväxt”, skrev Agustino Fontevecchia, chef för Perfil Argentina, i Forbes sommaren 2018.Trycket på president Macri har hårdnat betänkligt:

– Macris regering har det tufft, deras förtroendesiffror är de lägsta någonsin och de kritiseras av arbetare vars löner förlorar i värde i och med inflationen, sa politikanalytikern Diego Reynoso till nyhetsbyrån France24.

Samtidigt som ”IMF-politiken” väcker starka känslor:

– En generalstrejk är inte nog. Vi behöver en handlingsplan för att bemöta det här kriget mot arbetare, sa Marcelo Ramal, ledare för Arbetarpartiet, till France24 i samband med en strejk i Buenos Aires sommaren 2018.

Ingen ljusning

IMF:s egen rapport från hösten 2018 bjöd heller inte på någon vidare läsning.

De ekonomiska förhållandena har försämrats ytterligare och bedömare pekar på IMF:s misstag i Grekland och konstaterar att valutafonden har svårt att lära av sina egna misstag. Fortsatt valutakoncentration kring dollarn har gjort tillvaron dyr för gemene argentinare och således minskat köpkraften och i slutändan drabbat småskaliga inhemska näringar. Centralbanken har tryckt nya sedlar för att finansiera regeringens växande skuldberg men sedlarna har endast hjälpt till att elda på inflationen som nu överstiger 40 procent.

Till Grekland borde IMF inte ha lånat ut pengar i första läget, skriver marknadskolumnisten Frances Coppola i Forbes, i Argentinas fall bottnar olyckan i att låna ut ”vansinniga pengasummor till ett bankrutt land och försökt göra skulden hanterlig genom ett konjunkturstärkande anpassningsprogram”.

”Argentinas utvidgade arrangemang är det största och mest riskfyllda som IMF någonsin har åtagit sig”, skriver hon.

Och att lära av sina egna misstag har, påminde Frances Coppola, varit lättare sagt än gjort.

Skuldkriser

Oljekrisen på 1970-talet innebar ett hårt slag mot rådande ekonomiska strukturer och asiatiska och latinamerikanska diktaturers huvudlösa marknadslösningar lade grunden till skuldberg som behandlades med IMF:s nya medicin: strukturanpassningsprogram (SAP).

På 1980-talet befäste filmer som ”Pretty Woman” och ”Wall Street” det politiska narrativet som närmast darwinistiskt utgick från en stark och en svag. Människan var liksom den ekonomiska politiken ett rovdjur och i ekosystemet gällde det att äta eller ätas. För att beviljas lån av IMF tvingades de ansökande länderna ”strukturanpassa” sina ekonomier, något som innebar avregleringar, nedskärningar av offentliga utgifter och slopade tullar, skatter och subventioner.

Unicef har i rapporter konstaterat att strukturanpassningsprogrammen bidragit till försämrad hälsa, näringsintag och utbildningsspridning för miljontals barn i Afrika, Asien och Latinamerika. Även en utvärdering från FN 2002 bekräftade att låntagarländernas andel extremt fattiga invånare ökade efter implementerade strukturanpassningsprogram.

IMF håller i sin modell

IMF:s egna rapporter bestrider de slutsatserna och håller i stora penseldrag fast vid sin modell med stort inflytande över enskilda länders ekonomier och samhällsutveckling i utbyte mot nödlån. Valutafonden förblir också en mäktig aktör bortom enskilda medborgares möjlighet att ställa någon till svars för dokumenterade misstag. Och när det gäller nödlånens primära mål – att hjälpa krisande ekonomier upp på stadiga fötter – faller IMF långt från mållinjen, anser ekonomihistorikern Rick Rowden i boken ”The Deadly Ideas of Neoliberalism” från 2009:

”Den nyliberala politiken ignorerar helt de signifikanta och systematiska skillnaderna mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer, samt skillnaderna utvecklingsländerna sinsemellan.”