1993, ungefär samtidigt som knarkkungen Pablo Escobar sköts ihjäl på ett hustak i Medellín, tuffade El expreso del hielo fram i tjugo kilometer i timmen på den defekta tågrälsen längs med Magdalenafloden. Med på de sjutton stycken slitna, men gladmålade, vagnarna fanns runt hundra passagerare från Sydamerika och Sydeuropa. Cirkusfolk, tatuerare, konstnärer och musiker – bland andra Manu Chao och hans dåvarande punkband Mano Negra – en snökanon tillverkad på Universidad nacional och en eldsprutande drake som hette Roberto.

Det låter som magisk realism och det var meningen. Isexpressen, namnet på den flera månader långa gratisturnén genom Colombias glesbygd, syftade dels på isen som Melquíades visade befolkningen i den isolerade byn Macondo i Gabriel García Márquez roman Hundra år av ensamhet, dels på tågrutten Solexpressen som i forna dar hade kommunicerat människor med varandra i landets svårforcerade geografi.

Under decennier hade Colombias en gång så ståtliga järnvägsnät varit kraftigt eftersatt på grund av korruption och prioritering av bensintrafik. Järnvägsbolaget hade konkursat två år tidigare. Runt om i byarna låg stationsbyggnader i ruiner, överväxta av slingerväxter.Tågtrafikens nedläggning i kombination med undermåliga vägar och dyra busstransporter isolerade människor från det som är grundbulten i en demokrati – att få vara med, att delta.

Situationen blev inte bättre av det upptrappade våldet mellan gerillagrupper, paramilitär, knarkkarteller och militär. Stadsbor höll sig borta från landsvägarna i rädsla för rån och kidnappningar. Utrikesdepartement världen över avrådde besökare från resor utanför storstäderna. Landsbygdsbefolkningen – de mest drabbade av den väpnade konflikten – var mer ensam än någonsin.

Isexpressen ville visa att det var möjligt att bryta ner dessa barriärer. Och dessutom göra det med ett färdsätt som alla andra hade gett upp om. Likt gårdfarihandlaren Melquíades (han med isen i García Márquez roman) förmedlade Isexpressen värld till isolerade avkrokar – punkkonserter, nycirkus, subkultur, tatueringar. Under numret då den eldsprutande draken Roberto öppnade sina metallkäftar släcktes lågorna av det för de flesta åskådarna främmande fenomenet snö. Projektet öppnade även för det omvända, att avkrokarnas musiker och artister kunde nå ut till omvärlden genom att – bokstavligen – hoppa på tåget.

Isexpressen spårade ur sex gånger och en vagn började oförklarligt brinna. Mat och pengar tog slut och det var stopp i varenda tågtoa. Men den oro för väpnade attacker som hade fått Frankrikes ambassadör att in i det sista försöka avstyra projektet visade sig ha varit obefogad.”Varför skulle någon attackera ett tåg fullt med clowner?” som en av deltagarna lär ha sagt, enligt Manuel Chaparro, som i tidningen Semana berättar om när Isexpressen kom till hans hemby när han var barn.

I det våldsdrabbade och geografiskt segregerade Colombia är Isexpressen legendarisk. Titt som tätt dyker det upp tillbakablickar och minnesreportage i pressen och när jag frågar runt om landets nittiotal är det varken den väpnade konflikten eller narcoterrorn som omtalas i första hand utan El expreso del hielo. Det, om något, påminner om kulturens läkande och sammanflätande förmågor som – hör och häpna – till och med rår på glesbygd och tåg.