Socialdemokraterna är och förblir en gåta. De senaste åren har de nästan uteslutande ägnat sig åt det som på politikerspråk brukar kallas för triangulering – alltså att försöka hitta en position mellan det som de själva står för och det som motståndarna företräder för att på så sätt locka nya väljare. Men vad vill de på lång sikt, om de fick bestämma helt själva? Den frågan tycks ingen socialdemokratisk politiker ha ställt sig, i alla fall inte efter att Håkan Juholt tvingades avgå. 

Sossarna har förvisso aldrig varit något särskilt flyktingvänligt parti. Men Mona Sahlin profilerade sig i alla fall som en stark motståndare till rasism och under hennes tid som partiledare såg det ett tag nästan ut som att de kanske skulle överge sitt gamla ingrodda flyktingmotstånd. Men sen kom flyktingvågen 2015 och resten av historien vet vi. Det mest oroande med Socialdemokraterna av idag är dock att det är så svårt att veta var man har dem. Ena dagen står Stefan Löfven och pratar om att “mitt Europa bygger inga murar”, några månader senare stänger han gränserna. De pratar gärna om SD som ett främlingsfientligt parti, men i praktiken är deras egna politik inte särskilt annorlunda. 

Nu senast lade regeringen ett lagförslag om språkkrav för att få försörjningsstöd för nyanlända. Men inte nog med det, S-politikern och regionrådet i Stockholm Aida Hadžialić säger i en stor intervju med DN att hon tycker att Sverige borde ta efter den danska migrationspolitiken. “Våra partivänner i Danmark har hanterat migrationspolitiken på ett sätt som även den svenska socialdemokratin troligtvis behöver. Sedan har de gått något längre än vad jag hade velat, men de har ändå visat att de har ordning och reda i den här frågan. Jag tror att det finns anledning för den svenska socialdemokratin att blicka åt det hållet”, säger hon. 

Detta är alltså landet som har beslagtagit flyktingars smycken, som har lanserat ett “gettopaket” som går ut på att riva områden där många flyktingar bor och där ledande politiker inte drar sig för att yttra rasistiska uttalanden. Men dessutom är det ju just åt det danska hållet, med stängda gränser och hårdare integrationskrav, som den svenska regeringen har dragit de senaste fyra åren. 

Hadžialić erkänner visserligen i nästa stycke att den svenska regeringen i mångt och mycket redan har gjort samma sak som i Danmark, men att det också har funnits “avvikelser” som hon skyller på Miljöpartiet och Centerpartiet. Med avvikelser antar jag att hon menar gymnasielagen, för så mycket annat som inte har gått mot en hårdare linje på migrationsområdet de senaste åren har jag svårt att finna.  

Hon menar också att “många känner inte igen sig i vad Sverige har blivit” och att “det är alldeles nödvändigt att det största partiet ges möjlighet att vara tongivande i stora makrofrågor som migrationen”. Jag förstår att Hadžialić drömmer om en tid då S kunde styra och ställa som de ville och de andra partierna snällt fick sitta och titta på. Men sådan är nu inte längre verkligheten och att säga att S ska ha veto i de viktigaste frågorna bara för att de har flest procent låter i alla fall i mina öron inte som så särskilt demokratiskt. 

Som regionpolitiker har Hadžialić inte någon direkt påverkan på den svenska migrationspolitiken. Men hon beskrivs ändå som en inflytelsefull röst och hennes åsikter delas tyvärr av många inom S-ledningen. Det har nästan verkat som en uttänkt strategi av S den senaste tiden att skicka fram personer som själva har flyktingbakgrund, som Hadžialić eller Ibrahim Baylan, för att kritisera generös invandring. “Om flyktingarna själva tycker såhär så kan det väl ändå inte vara fel”, tycks de tänka. Men jo, precis som infödda svenskar så är flyktingar givetvis inte någon homogen grupp. Och att vissa vill begränsa migrationen betyder inte nödvändigtvis att det är rätt. 

Det är inte så länge sedan som Socialdemokraterna lanserade sig själva som “Framtidspartiet”. Men framtidsvisionerna har lyst med sin frånvaro. Istället fortsätter de att mumla om att det var bättre förr och kasta fram förslag som är i stort sett identiska med Moderaternas och Sverigedemokraternas, bara i vissa fall något mindre extrema. 

Om de inte ska fortsätta sin golgatavandring ner mot fyraprocentsspärren krävs det att någon formulerar en tanke som sträcker sig längre än fram till nästa val. En vision, en dröm och idé om ett bättre samhälle. Men det kanske är omodernt?