Har den internationella humanitära rätten blivit tandlös?

– Den rådande inställningen är: ”Bara töntar följer lagen”, säger hjälporganisationen IRC:s chef David Miliband.

HUMANITÄR RÄTT 12 augusti 1949. Ett världskrig har nyligen rasat i sex år, och ur askan har ohyggliga berättelser om våld och mänsklig ondska kommit fram.

Vid en konferens i Genève antas fyra konventioner som ska bli grunden för den internationella humanitära rätten – ett regelverk för parternas ansvar och skyldigheter i krig.

70 år har gått sedan dess, och Genèvekonventionerna gäller nu i alla världens länder. Men fortfarande rasar blodiga konflikter och civila hamnar i kläm. Så hur går det egentligen med den humanitära rätten?

Inget vidare, anser David Miliband, chef för den USA-baserade flyktinghjälporganisationen International Rescue Committee (IRC).

– Vi lever i en straffrihetens epok, säger Miliband vid ett Sverigebesök.

– Den rådande inställningen är att bara töntar följer lagen. Det är något man kan vänta sig från auktoritära regimer, men i dag är problemet bredare än så. Även i västländer finns en ökad benägenhet att se folkrätten som ett alternativ snarare än ett krav.

"Under attack"

Miliband får medhåll av flera organisationer som under senare år larmat om ökad respektlöshet mot överenskomna regler som ska skydda civila.

Segdragna konflikter rasar på flera håll i världen. Internationella rödakorskommittén (ICRC) har varnat för att ny teknik som drönare och ökad användning av vapen med hög felmarginal, som klusterbomber, leder till fler civila offer. I flera krig, som i Syrien och Sydsudan, ljuder larm om att sjukhus och skolor används som militära mål, och att stadsmiljöer belägras under militära attacker.

Krigshandlingar som utgör folkrättsbrott möts ofta av omvärldens fördömanden, men inte alltid mer än så.

– Både den internationella straffrätten och folkrätten är nu under attack på ett sätt som är mycket obehagligt, konstaterar Hans Corell, tidigare FN:s rättschef.

Invasionen av Irak

Så varför har det blivit såhär? Om vi lever i en ”straffrihetens epok”, som David Miliband anser, avlöste den en tid av betydande framsteg inom folkrätten.

Kalla krigets järnridåer luckrades upp efter Berlinmurens fall 1989. 1993 etablerades en internationell tribunal för krigsbrott begångna i det forna Jugoslavien, och året därpå ännu en till följd av folkmordet i Rwanda. Båda lade grunderna för Internationella brottmålsdomstolen (ICC), som etablerades 1998 och ska fungera som permanent ansvarsutkrävande instans för brott mot folkrätten.

Men något hände 2003, säger Hans Corell: Invasionen av Irak.

– Det var ett dramatiskt ögonblick. Två västerländska demokratier, USA och Storbritannien, angriper ett tredje land och begår därmed ett flagrant brott mot FN-stadgan.

Sedan – Rysslands invasion av Georgien 2008, säger Corell. Och annekteringen av Krimhalvön 2014.

– I och med valet av Trump har USA gått i en oroväckande politisk utveckling där de egna nationella intressena styr. Kina blir mer diktatoriskt. I dag i FN:s säkerhetsråd permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd som bryter mot folkrätten och den egna rättsstaten.

Vetorätten missbrukas

FN:s säkerhetsråd ska ses som FN:s ”exekutiva organ”, enligt Hans Corell – tanken är inte att rådet ska vara demokratiskt och spegla hela världssamfundets önskan. Men det ska vara representativt, och det måste följa FN:s regelverk.

Frågan är om så sker.

Under senare år har vetorätten – rådets fem permanenta medlemmars rätt att blockera FN-resolutioner – hamnat under lupp. Enligt FN-stadgan ska vetorätten bara användas när resolutionen akut hotar medlemmens säkerhet eller suveränitet.

Två kritiserade veton lades av Ryssland och Kina 2014, när rådet röstade om att ge ICC domsrätt för krigsbrott i Syrien. De är inte de enda, enligt Uppsalakampanjen ”Stoppa illegitima vetoröster”. När kampanjen sammanställde samtliga veton som lagts mellan 1991 och mars 2019, totalt 50 stycken, fann den bara ett enda veto som uppnådde kravet på hot mot statens egen säkerhet och suveränitet.

Alla andra, de flesta lagda av just Ryssland och Kina, tycktes ha andra bevekelsegrunder – som att skydda allierades intressen – och därför illegitima.

– Vetorätten var ett nödvändigt inslag i FN-stadgan, och utan den hade FN aldrig kommit till stånd. Det är ett politiskt element, och de permanenta medlemmarna kommer aldrig att gå med på att lämna ifrån sig den, säger Hans Corell.

– Men den måste användas enligt rättsstatens principer.

"Väststater duckar"

Både Hans Corell och David Miliband ser en viktig faktor som kan råda bot på den dystra trenden: Ökat, och korrekt, internationellt samarbete.

Men båda ser de nationalistiska vindarna i västvärlden, med den egna nationens intresse i allt större fokus, som ett hot mot att den internationella humanitära rätten efterföljs.

– Viktiga väststater tar inte längre sitt ansvar. Det har skapat ett vakuum i världen, som nu fylls av auktoritära, odemokratiska ledare, säger Miliband.

Hans Corell efterlyser visionärer som kan sätta demokrati och mänskliga rättigheter högst på dagordningen.

– Vi behöver fler modiga män och kvinnor som kan blicka mot horisonten och identifiera hoten mot mänskligheten, och se vägar framåt för det internationella samfundet att agera, säger Corell.

– Vi måste lära oss av historien.