ESSÄ |  Rysslands ingripande i Ukraina överraskade till synes det internationella samfundet och många forskare i internationella relationer. Ingripandet har utropats som en återgång till ”realpolitik” som i sin tur leder oss till ett (åter)fokus på staten som den primära referenspunkten för internationell politik.

Även om feministiska forskare med inriktning på internationella relationer har gjort viktiga intåg i disciplinen under de senaste decennierna – och visat hur det personliga inte bara är politiskt utan också internationellt – märker vi i rådande kristid åter hur feministiska insikter marginaliseras från den gängse diskussionen om kriget och dess konsekvenser (med några anmärkningsvärda undantag, inklusive arbete av Rysslandsexperten och säkerhetspolitikforskaren Jenny Mathers samt ett sedermera uppskjutet evenemang anordnat av den brittiska säkerhetspolitiska tankesmedjan Royal United Services Institute, RUSI).

Det finns ett stort värde i att addera feministiska forskare med inriktning på internationella relationer till den rådande diskussionen för att hjälpa vår förståelse av kriget och dess könsmässiga inverkan.

Till exempel hur maskulinitet och femininitet åberopas för att konstruera Ryssland och Ukraina i geopolitiska fantasier. Frånvaron av kvinnor från såväl ukrainska som ryska förhandlingsdelegationer – eller i de könsbundna tystnaderna av bara vem som anses slåss eller ska beskyddas i västerländsk mediabevakning, för att bara nämna några exempel. Syftet med den här texten är därför att rikta fokus på krigets konsekvenser för Nato – genom en feministisk lins.

Saknas perspektiv

Feministiska forskare med inriktning på internationella relationer (hädanefter kallade IR-forskare) har en primär oro för Nato som härrör från antagandet att det fungerar som en institution för internationell hegemonisk maskulinitet. Detta har inkluderat ett fokus på hur Nato delar med sig av lärdomar om värdet av FN-agendan och ramverket ”Women, Peace and Security” (WPS) och ett genusperspektiv, vilka båda utgår ifrån genom en militaristisk lins, även om genusarbete ofta förblir under resurser och inte utnyttjas fullt ut inom alliansen och dess verksamhet.

Feministiska IR-forskare har också undersökt hur genusbaserade berättelser åberopas för att forma Nato, dess värde och syfte, både internt genom berättande och interaktioner mellan ”Gendermen” (ett ramverk för att involvera män i genusrelaterade frågor) och kvinnor – och externt genom projektion och mottagande av strategiska berättelser.

Värdet av kvinnor – och på senare tid genusperspektiv – för Nato är inget nytt och alliansen har länge uttryckt bekymmer över integrationen av kvinnor i sina väpnade styrkor i förhållande till att balansera ”mankraftsbrist” och stödja operativ effektivitet. Mer nyligen, som under 2019, sade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att ”jämställdhet är en integrerad del av all Natos politik, program och projekt”.

På samma sätt gör Natos handlingsplan för WPS det klart att ”alliansen syftar till att ta itu med ojämlikhet mellan könen och integrera FN-agendan och ramverket genom alliansens tre kärnuppgifter: kollektivt försvar, krishantering och kooperativ säkerhet.”

Även om ”nationer har det primära ansvaret” när det kommer till kollektivt försvar är det dessa nationer som utgör Nato och de är därför ansvariga för att säkerställa ”tillhandahållandet av utbildade trupper och experter i genusfrågor, samt en bättre könsfördelning i Nato-ledda styrkor beror helt på nationella beslut”.

Natos WPS-policy har ”uppmuntrat [medlems- och partnerstater] att göra FN-agendan och ramverket till en integrerad del av deras försvar och säkerhet.” Testet om de har eller inte kommer nu.

”Skillnad på retorik och verklighet”

Trots det åtagandet som Nato deklarerat har vi ännu inte sett vare sig alliansen eller dess medlemmar eller partners formulera relevansen av kön i sina svar på den ryska interventionen i Ukraina.

Och även om det återstår mycket som vi inte vet om Natos reaktion skulle vi kunna förvänta oss, om det var på plats, att alliansen offentligt argumenterar för relevansen av ett befintligt genusperspektiv.

Om svaret på Rysslands agerande har fått Nato att återgå till dess Artikel 5-kollektiva försvarsgrundande syfte har det också, återigen, uppmärksammat skillnaden mellan retoriken och verkligheten i Natos engagemang för WPS-agendan. Detta undergräver och visar också på ihåligheten i de senaste uppmaningarna till Nato att anta en feministisk utrikespolitik.

”Var är kvinnorna?”

Som feministiska IR-forskare borde vi fråga inte bara var kvinnorna håller hus, utan även genusrådgivarna och genusexpertisen.

Inkluderas Natos särskilda representant för kvinnor, fred och säkerhet i samtliga diskussioner som förs hög nivå?

Utplaceras genusrådgivare tillsammans med Natos svarsstyrkor?
Har något genusperspektiv införlivats i Natos strategiska kommunikation?
Ingår ett genusperspektiv i alla beslutsprocesser?

Har ett genusperspektiv varit en del av genomgångarna vid Natos extraordinära möten om Ukraina?

Vilka (om några) medlems- och partnerstater (inklusive de med feministisk utrikespolitik, som Kanada, Frankrike, Tyskland, Luxemburg och Sverige) lyfter Natos åtaganden under WPS-agendan som något att ens ta hänsyn till vid dessa möten? Och vilken könsexpertis bidrar de med på ett väsentligt sätt?

Dessutom, med tanke på att Nato under det senaste decenniet har börjat engagera civilsamhället formellt i WPS-arbete, måste vi fråga oss var deras röster och perspektiv håller hus nu?

”Röster utanför den gängse diskursen”

Det här bidraget har försökt väcka frågor och provokationer relaterade till WPS-agendan och huruvida den har (eller inte har) åberopats i Natos svar på Ryssland­–Ukraina-kriget.

Det har också visat att feministisk kunskap om och uppmärksamhet kring Nato behövs nu mer än någonsin. Det är bara ett inlägg och det återstår mer än endast ett feministiskt perspektiv gällande Nato, medan feminism förblir en bred skola, även om feministiska IR-forskare förblir förenade av ett engagemang för emancipatorisk praxis.

Det har visat hur vi, även i tider som dessa, behöver bereda oss utrymme för röster som hörs utanför den gängse diskursen. Röster som kan vara obekväma eller utmana det rådande, accepterade status quo. Där livnärs nämligen möjligheten att en annan värld är möjlig.

Att ställa feministiska frågor specifikt kring Nato kan bidra till en bättre förståelse av alliansens roll i den globala maktordningen – och i synnerhet hur den engagerar sig i och formar ”nya” säkerhetshot, inklusive den ryska interventionen i Ukraina.

***
Katharine A.M. Wright undervisar i internationella relationer vid Newcastle University och är författare till ”Nato, Gender and the Military”.

Läs den ursprungliga artikeln, på engelska, publicerad av ”Women, Peace and Security”

Översättning: Klas Lundström