HBTQ | – Situationen för hbtq-personer här är mycket svår.

Det säger både Xheni Karaj och Frank Mugisha, fastän de befinner sig på vitt skilda platser i världen när TT når dem via länk.

När Xheni Karajs organisation Aleanca organiserade landets första prideparad 2012 hade hon varit aktivist i tre år, men vågade fortfarande inte leva öppet med sin sexualitet. Under ett direktsänt debattprogram hörde hon hur pridefestivalen hånades av paneldeltagarna, som undrade vilka paraden riktade sig till. Här fanns det ju inga homosexuella. Xheni Karaj, som satt i publiken, reagerade instinktivt. Hon tog mikrofonen och kom ut som Albaniens första öppet lesbiska person.

– Det är inte direkt en VIP-utmärkelse, säger hon och skrattar.

Hotas med döden

Sedan dess har Xheni Karaj blivit utsatt för flera homofobiska drev och riskerar kränkningar varje gång hon går utanför dörren. Men flera har också vågat komma ut som homosexuella sedan dess. Karaj har fortsatt ta debatten – trots dödshoten – och har bland annat öppnat regionens första härbärge för hbtq-personer som förlorat sina hem på grund av sin sexualitet.

Nu tilldelas hon människorättsorganisationen Civil Rights Defenders pris som årets människorättsförsvarare, tillsammans med Frank Mugisha från Uganda.
I Albanien finns ingen lag som direkt förbjuder homosexualitet, men kulturen och människosynen i samhället präglas ändå av djupgående homofobi. Och det finns heller inget sätt för till exempel samkönade personer att ingå lagligt registrerade partnerskap, eller skrivas som föräldrar till ett barn.

Transpersoner nekas hormonbehandling, och den allmänna synen på hbtq-personer är att de ”hotar kärnfamiljen”, berättar Karaj.

I Uganda är läget ännu mer extremt. Frank Mugisha berättar att det viktigaste arbetet nu inte handlar om att förbättra situationen för hbtq-personer – all kraft måste läggas på att se till att det inte blir ännu värre.

Det är redan olagligt med samkönat sex. En ny lag, som godkänts av parlamentet och nu inväntar president Yoweri Musevenis underskrift, riskerar att ta förtrycket ett steg längre.

– Den skulle göra mig kriminell helt enkelt för att jag pratar om homosexualitet, och säger att jag är gay, säger Frank Mugisha.

"Jag är paranoid"

Mugisha, som är vd för paraplyorganisationen Smug (Sexual minorities Uganda) där 18 grupper för sexuella minoriteter samlas, har själv gripits för sitt arbete. Än värre är det som hände hans nära vän, Smug-grundaren David Kato. Han mördades i sitt hem 2011. Fler hbtq-aktivister har sedan dess gått en våldsam död till mötes.

– Jag är inte lika rädd som jag är paranoid. Jag tror att alla är ute efter mig, hela tiden. Det är ett stort problem, jag litar inte på någon, säger Mugisha.

Situationen i det östafrikanska landet har bara blivit värre de senaste åren. Inför valet 2021 målades hbtq-personer ut som oppositionella, vilket i en auktoritär stat som Uganda innebär att hatet och förtrycket från både rättsväsendet och allmänheten ökar.

Coronapandemin har också inneburit ytterligare verktyg för polisen att gripa hbtq-personer, under invändningen att de bryter mot pandemiregler. Barer och restauranger som tidigare haft en tillåtande syn på hbtq-personer som gäster har stängts efter hot och utpressning. Det finns inga säkra zoner kvar, säger Mugisha. Värst är det för transpersoner, eftersom könsidentitet ofta är svårare att dölja än sexualitet, påpekar han.

– Människor här är väldigt lättlurade när det gäller hbtq-frågor. Många är extrema kristna och tror att de går Guds ärenden när de hoppar på oss. Politiker använder sig av det för att mobilisera.

För Frank Mugisha innebär internationell uppmärksamhet, som till exempel människorättspriser, en livlina. Det blir svårare att fängsla eller döda honom om omvärlden ser på.

– Varje gång jag går ut ser jag till att jag har batteri och data på min telefon, för att snabbt kunna låta världen veta om någonting händer mig. Det är mitt skydd.