UKRAINA | De första veckorna av invasionen, då Anna fortfarande befann sig i Kiev, flyter ihop. Som ett enda långt utdraget ögonblick. Hon har tagit skydd i badrummet, har drabbats av panikattacker för första gången i sitt liv, håller sig borta från alla fönster och känner oro när natten faller. Sedan hon lämnat Kiev är hon i större säkerhet även om staden hon flytt till också har utsatts för viss rysk missilbeskjutning. På morgonen scannar hon nyheterna för att se vad som hänt under natten.

– När jag har sett hur bostadshus har förstörts blir jag lättad när jag ser att det inte är min gata men samtidigt skär det i hjärtat att min stad förstörs, säger Anna, som inte vill säga sitt efternamn av säkerhetsskäl, i en intervju per telefon, ett par veckor innan nyheten om massgravar och att civila har avrättats med bakbundna händer i Butja utanför Kiev.

Hon hade kunnat fly landet som så många andra ukrainare redan har gjort – hennes fästman är portugis och hon hade kunnat följa med honom hem. Men hennes mamma som är född i Ryssland har vägrat lämna Ukraina, det land hon har levt i under flera decennier. Annas mamma har heller inte kunnat ta in att hennes hemland har attackerat Ukraina. Mamman mötte inledningsvis invasionen med ett kraftigt förnekande:

– Jag är den enda i min familj som är född här, jag identifierar mig som ukrainare eftersom jag har vuxit upp här, säger Anna.

Hon berättar att hennes pappa var militär i dåvarande Sovjetunionen och att familjen flyttade runt under många år men bosatte sig i Kiev kort innan Sovjetunionens fall. För mamman som har lekt med tanken på att flytta tillbaka till Ryssland där hennes mamma, Annas mormor, fortfarande bor, blev invasionen svår att ta in.

– På invasionens första dag väckte jag mamma men hon vägrade lämna Kiev. Min fästman skulle evakueras av Portugals ambassad och han vädjade om att jag skulle följa med honom men jag var tvungen att stanna med min mamma, säger Anna.

Hennes mormor som överlevde andra världskriget efter att hennes stad hade ockuperats av tyskarna är i dag 88 år och hennes enda nyhetskällor består av statskontrollerad rysk tv. Hon tror att det bara i Donbass som den så kallade ”särskilda militära operationen” pågår, trots att Anna och hennes mamma själva har tvingats fly Kiev.

Anna brukade tillbringa somrarna hos sin mormor i Ryssland när hon växte upp och har flera barndomsvänner kvar. När Ryssland just hade påbörjat kriget mot Ukraina trodde hon att det ryska folket inte skulle tillåta att kriget fortgick men detta ändrades när hon talade i telefon med barndomsvänner som avfärdade hennes berättelser om att hon tvingats ta skydd från ryska missiler som propaganda. 

– Även smarta människor i min egen ålder, även en vän som jag vet är emot Putin, tror på lögnerna. Jag berättade om bomberna men hon menade att jag var felinformerad. Då tappade jag hoppet.

Anna jobbar som lärare och brukar hålla kurser i engelska online, något hon har fortsatt med under kriget.  Hon tycker att det är ännu viktigare att hålla igång kurserna nu eftersom många tvingas fly och är i behov av att kunna engelska för att hitta jobb utanför Ukraina. Vissa av hennes kurser har drop-in och nyligen anslöt sig ett par personer från Kharkiv, den stad i östra Ukraina som redan tidigt under kriget var väldigt utsatt för det ryska angreppet.

– Kurserna är gratis och de hjälper folk att koppla bort kriget, att inte bara följa nyheterna och de kan motivera folk. I en av kurserna var det folk från Kharkiv som kopplade upp sig och det var en sådan lättnad att se att de är vid liv och har möjlighet att koppla upp, säger Anna som genom kurserna också kan koppla samman ukrainare med varandra och skapa en känsla av normalitet, av vardag. Genom kurserna har hon också viss kontakt med studenter från Ryssland som vet vad som händer, som motsätter sig kriget men som är rädda för att bli gripna om de protesterar. En rysk vän har flytt till Israel och säger sig aldrig vilja återvända hem.

Det är Vladimir Putins propaganda om att syftet med kriget mot Ukraina skulle vara att rädda människor som henne som gör att hon nu känner ett behov att ta avstånd från sitt modersmål.

– Jag är tvåspråkig och har talat ukrainska i skolan och ryska hemma, nu försöker jag prata så mycket ukrainska som möjligt. Det är Putins propaganda om att han vill undsätta mig som tvingar mig, en person som har ryskt blod och släktingar i Ryssland, som har talat ryska hela sitt liv – att hata ryska.
För Anna var det andra världskriget ständigt närvarande under hennes uppväxt. Hon läste många böcker och såg många filmer om det och hon minns särskilt en film som handlade om unga flickor som stred mot nazisterna.

– Jag tror att jag var 13 år när jag såg den, den var väldigt sorglig eftersom huvudpersonerna dog och jag minns att jag var så upprörd av filmen att jag sade till min mamma att jag aldrig någonsin skulle studera tyska eftersom det var tyskar som hade dödat oss. Det är ironiskt, nu är det de som talar samma språk som jag som vill döda mig.

* * *

LÄS ÄVEN:
Oleksandra: ”Jag är inte rädd, jag är arg”
Alina: ”Det är Putins krig, inte Rysslands”
Olena Kustova: ”Ukraina slåss för hela Europa”