– Under konstant beskjutning, sovandes på provisoriska mattor, slagna av tryckvågorna, springandes med din son och bli slagen till marken av en explosion – allt var fruktansvärt, säger evakuerade Anna Zajtseva till reportrar som samlats i den något mer säkra staden Zaporizjzja.

Hon håller sin sex månader gamla son Svjatoslav i famnen.

– Vi är så tacksamma för alla som har hjälpt oss. Under en tid tappade vi hoppet, vi trodde alla hade glömt bort oss.

Många av de evakuerade hade inte sett solen på omkring två månaders tid.

Fuktig, skakande källare

Efter långa förhandlingar och flera mindre framgångsrika försök kunde ett väldigt tillfälligt och skört eldupphör komma till stånd vid stålverket Azovstal i Mariupol. Ryssland har isolerat industrianläggningen, där byggnaderna ovan mark har bombats betongrester och hundratals människor, möjligen tusentals, har sökt skydd i ett stort kulvertsystem under mark.

Upp emot 150 av dessa personer kunde hämtas med bussar för att föras ett par mil därifrån. Bussarna var dock inte fullsatta. När de till slut anlände till ukrainskt kontrollerat område väntade ett stort pressuppbåd.

– Ni kan inte föreställa er hur skrämmande det är att sitta i ett skyddsrum, i en våt och fuktig källare som hoppar och skakar, säger Jelena Tsybultjenko till nyhetsbyrån AP.

Hon berättar att hon gick och lade sig varje kväll med en rädsla för att inte vakna upp igen.

– Vi bad till Gud att robotarna skulle flyga över vårt skydd, för om de träffade skulle det vara slut med oss alla.

När bussarna hade lämnat Mariupol inledde Ryssland ett nytt omfattande anfall där man försökte storma tunnlarna, där ännu ett okänt antal stridande ukrainare finns.

I den sönderbombade staden bedöms upp emot 100 000 civila personer befinna sig.

Försökte lugna barnen

De evakuerade fördes allra först till ett ryskt läger där de muddrades och fick lämna sina fingeravtryck, berättar vittnen för brittiska Sky News.

– De bombar Azovstal hela tiden. De använder flygplan. När vi evakuerades var det lugnt för ett ögonblick, men det var väldigt läskigt eftersom de har bombat oss från tre håll, från havet, från luften och med Grad-raketer, i två månader, säger evakuerade Oksana till Sky News reporter på plats i Zaporizjzja.

– Jag är väldigt glad att vara på ukrainsk (kontrollerad) mark, säger en kvinna som heter Anna till nyhetsbyrån AP.

Hon hade med sig två barn, ett respektive nio år gamla.

– Vi trodde inte att vi skulle komma därifrån, ärligt talat.

En annan kvinna, Katarina, har evakuerats tillsammans med sina barn som är sex respektive elva år gamla. När bomber föll dag som natt säger hon att hon försökte lugna barnen genom att säga att det kommer att bli bra, även om hon själv började tappa hoppet.

– Våra barn kunde inte sova. De grät. De var rädda. Och vi också, säger hon till BBC.

Inget tvång att stanna

När FN-personalen kom till Azovstal behövde många minor i området röjas, berättar arbetslagets ledare Sebastian Rhodes Stampa. Vid ett tillfälle fick de vända tillbaka på grund av beskjutning. Sedan fick gruppen som samlades ihop ta sig fram över resterna av stålverksbyggnaderna.

Ryska anklagelser om att ukrainska soldater inte tillåter människor att lämna skyddsrummen stämmer inte, enligt Jelena Tsybultjenko. De konstaterade kort och gott att man kunde göra det på egen risk, säger hon.

– Vi förstod klart och tydligt att vi inte skulle överleva, att vi inte skulle kunna ta oss någonstans under de där mordiska vapnen.

Irene satt i skyddsrummet tillsammans med sin 17-åriga dotter.

– Vi levde med ett hopp om att varje dag skulle bli den sista i det där helvetet. Att vi skulle kunna återvända hem till ett fredligt Mariupol, men nu existerar inte det längre, säger hon till BBC.