USA är i chock. I förra veckan läckte ett utkast till yttrande från landets högsta domstol. Det som redan befarats, att amerikansk aborträtt är under hot, är på väg att besannas.
Om det läckta dokumentet blir verklighet förväntas hälften av USA:s delstater förbjuda eller kraftigt reglera aborter – i tretton delstater träder abortförbud i kraft direkt och i andra är det bara fråga om månader.
Och medan tongivande demokrater gör upprörda, närmast desperata uttalanden, som Kamala Harris: ”How dare they?” häromdagen, är det hela närmast lönlöst. Samma sak gäller för de tusentals som protesterar utanför Högsta domstolen.
Vill domarna ändra praxis från domen Roe mot Wade från 1973 och begränsa aborträtten, då har de den makten. Så fungerar den amerikanska konstitutionen.
I Sverige är det lätt att tro att aborträtten inte är hotad. Att den snabba utveckling vi har sett i andra länder inte kan ske hos oss. Och visst, här har vi ett helt annat juridiskt och politiskt system, här kan inte grundläggande rättigheter plötsligt ändras av hur domare dömer.
Det som avgör är politiska beslut i riksdagen. Men – tänker nog de flesta – svenska partier är väl överens, de vill väl värna aborträtten? Saken är att som man frågar får man svar. Leta på vilket riksdagspartis hemsida som helst och hitta ett ”självklart står vi upp för svensk abortlagstiftning”.
Men det räcker faktiskt att skrapa lite på ytan för att se att den hållningen inte alls är så självklar. Inte heller särskilt ärlig mot väljarna. Det handlar om de två riksdagspartier som tillsammans med Moderaterna utgör basen i Ulf Kristerssons regeringsalternativ.
Så sent som 2019 ändrade sig Sverigedemokraterna i frågan. På SD-kvinnornas möte meddelade Jimmie Åkesson att partiledningen hade svängt i frågan. Kravet om sänkt aborträtt från vecka 18 till vecka 12 var härmed borttagen.
Varför? Till Expressens reporter förklarade Åkesson ändringen med att det är ”den här frågan som har väckt mest debatt och gett mest upphov till förslag från medlemmar, ungdomsförbundet, kvinnoförbundet och vissa distrikt”.
Pressen underifrån har varit för stor helt enkelt. För svår och för besvärande att hålla emot. En tydlig order uppifrån för att verka helt igenom rumsrena har behövts för att få ordning i leden: ”Vi pratar inte om aborträtten. Inte nu.”
Samma sak verkar gälla för Kristdemokraterna. Senast i höstas var KD det enda riksdagspartiet som röstade emot en förenklad metod för aborter, att kvinnor skulle kunna göra medicinska aborter hemma.
Och listan kan göras lång på tillfällen när KD:s egentliga hållning i frågan kommit fram. Som när det 2019 uppdagades att Lars Adaktusson hade röstat emot abort 22 gånger i Europaparlamentet.
Eller i förra årets avslöjande att KD:s jämställdhetspolitiska talesperson Sarah Havneraas haft ett stort antiabortengagemang ända fram till 2019. Detta bland annat genom jobbet som informatör i ”Ja till livet” eller ”Provita” som det numera heter där hon föreläste om samvetsfrihet.
Efter mediauppmärksamheten har Havneraas legat lågt, det har i stället mest varit Ebba Busch – trots att även hon förespråkat samvetsfrihet – själv som gjort partiets uttalanden om jämställdhet. Allt för att inte bli associerad med abortmotstånd.
Precis som hos SD verkar insikten ha sjunkit in hos KD att det är smartast att aldrig någonsin bli påkommen med att vara emot aborter. Något som stärks av KD:s valutvärdering från 2018 där en slutsats är att allt för många väljare associerar partiet med just abortmotstånd (och homofobi).
Det gäller alltså för partierna att ligga så lågt som möjligt i frågan. Att se till att ingen medlem råkar försäga sig eller göra bort sig. I alla fall fram till valet.
Att inte riskera en incident som när SD:s riksdagsledamot Björn Söder förra året ställde en skriftlig fråga till dåvarande biståndsminister Isabella Lövin. Den om att aborter var den vanligaste dödsorsaken i världen 2020, där aborterade foster refererades till som ”ofödda”. En incident som gav SD en hel del ofrivilligt rampljus.
Men precis som KD och SD gör allt för att inte prata öppet om sitt abortmotstånd, lika mycket behöver vi – vi som tycker att aborträtten är viktig – genomskåda var de egentligen står i frågan.
I USA ser det mörkt ut, där är aborträtten nu hotad på riktigt. Och det är fruktansvärt. Men i Sverige är vi inte där. Inte än. Det vi kan lära av USA är att aldrig luta oss tillbaka.
Nej, låt oss se till att kvinnors självklara rätt att bestämma över sin egen kropp aldrig ifrågasätts. Aldrig någonsin. Att rösta feministiskt har nog aldrig varit så viktigt som i höst.
