ÖSTTIMOR – del 2 | Enligt legenden är ön Timor i själva verket en krokodil. Och bergskedjorna som reser sig i skarven mellan Sydostasien och Oceanien är fjälliga ryggtaggar som slukas under molntäcken.

Sommaren 1975 var Australien (även Portugal och USA) väl införstådda i Indonesiens påbörjade militära förflyttning österut. Inför en fullskalig annektering av Östtimor efter den officiella avkoloniseringen den 28 november. I oktober hade indonesiska miliser bland annat intagit gränsstäder, däribland samhället Balibo.

I Balibo hade fem västerländska journalister knutna till australiensiska tv-kanaler installerat sig för att skildra den förestående indonesiska invasionen. Samtliga fem män, i åldern 21–39, avrättades i samband med stormningen av Balibo den 16 oktober 1975. I den efterföljande medierapporteringen var de ”försvunna”.

Regeringarna i London och Canberra kände till Indonesiens illegala invasionsplaner – och de fem journalisternas närvaro i Östtimor.”Den enda begränsningen för hemlig aktivitet i nuläget tycks vara exponering. Indoneserna är helt klart oroliga för detta”, skrev den brittiske Indonesienambassadören John Ford i september 1975. ”Ett särskilt hinder att komma över är en flyglast av journalister och politiker som ska besöka Timor, uppenbarligen på Fretilins begäran, för att undersöka anklagelser om indonesiskt ingripande.”

”Borde varnat medier”

Vid sidan om en uppsjö av andra avslöjanden bidrar ambassadör Fords diplomatrapport till att pulvrisera Australiens officiella linje om journalisternas öde i Östtimor. Men såväl konservativa som Laborledda regeringar höll länge fast vid den officiella linjen, om att ingen kände till att journalisterna ens befann sig i Östtimor.

”Med tanke på Indonesiens vedertagna och hänsynslösa undertryckande av åsiktsavvikande medier såväl hemma som i Västpapua [under 1960-talet] är det förvånande att Australien och Storbritannien inte gav mer direkta varningar till de mediegrupper som fortsatte att anlända till Dili i september och i början av oktober”, skriver Bernard Collaery, före detta riksåklagare och tidigare rådgivare till Östtimors regering, i boken Oil Under Troubled Water.

Istället framhölls utvecklingen i Östtimor och Indonesiens folkrättsvidriga maktövertagande i december 1975 som en följd av, enligt The New York Times, ”för att vara rättvis, provokation i den ensidiga självständighetsförklaringen av Fretilin”.

Sverige engagerar sig – militärt

I ett läge där verkligheten i Östtimor vittnade om ökade stridigheter och tusentals civila dödsfall försvann det ockuperade landet från nyhetsredaktionernas bord och förekom knappt ens i mediers notisspalter.

Nyhetsvärde eller relevans saknades knappast. Förutom ett enorm civilt lidande led Indonesien stor brist på vapenmateriel och många västnationer, däribland Sverige, såg till att profitera på kriget i Östtimor i form av vapenhandel.

Mellan 1977 och 1985 beväpnade Sverige den indonesiska ockupationsmakten, bland annat med Boforskanoner. Både borgerliga och socialdemokratiska regeringar lutade sina argument och exportgodkännanden på att Boforskanoner utgjorde ”defensiv materiel”. ”Lagen som förbjuder vapenexport gäller när ett land är i krig med ett annat land”, underströk också den dåvarande utrikesministern Hans Blix (sedermera vapeninspektör i Irak inför USA:s invasion 2003) den 5 december 1978:

”Indonesien är inte i krig med något land, ty Sverige erkänner inte Östtimor som en självständig nation. Lagen mot vapenexport gäller också när ett land har inre oroligheter. Men Indonesien har inga inre oroligheter, ty Sverige erkänner inte den indonesiska annekteringen av Östtimor. Östtimor är varken självständig nation eller en del av Indonesien.”

Socialdemokratin, som var tillbaka i regeringsställning 1982, kände sig trygga i att godkänna fortsatt vapenexport till diktaturen Indonesien eftersom uppgifter talade för ”att stridshandlingarna i Östtimor nu nästan upphört helt”, enligt dåvarande handels- och utrikesministern Lennart Bodström (5/12–82).

Vitt skildrade massmord

Svenska vapen, däribland granatgeväret Carl Gustaf, hamnade även i Kambodja, hos Röda Khmererna, via vapensmugglare i Singapore.

Samtidigt som Röda Khmerernas förödande framfart i Kambodja tapetserade medier sjönk rapporteringen om Östtimor till nästintill noll. Intressant nog hade samma medietystnad hägrat över Kambodja i början av 1970-talet, i ett läge då hemliga amerikanska bombräder (totalt 540 000 ton) ledde till enorm materiell förstörelse och 600 000 döda som en följd av en femårsperiod bestående av intensiv krigföring, flyktingkris och människor som avled av svält och sjukdomar, enligt underrättelsetjänsten CIA:s egna siffror.

Kambodja var sönderslaget och i desperat skick. Ur askan efter år av amerikanskt bombande, svältepidemier och förstörda åkrar utgjorde fertil ideologisk jord för Röda Khmerernas att växa ur:

– Vi destabiliserade Kambodja på samma sätt som Storbritannien destabiliserade Polen 1939, kommenterade USA:s dåvarande utrikesminister Henry Kissinger Washingtons bombningar av Kambodja 1969–1973.

”Viktigt att lyckas snabbt”

Kissinger och USA-regeringar ledda av presidenterna Richard Nixon och Gerald Ford hade fingrar med i båda länder. Kissinger och Ford befann sig i Jakarta dagen före Suharto gav klartecken åt armén att påbörja fullskalig invasion av Östtimor. I en audiens hos Indonesiens diktator underströks USA:s intentioner och stöd till den förestående invasionen.

– Det är viktigt att du lyckas snabbt, med vad du än företar dig, sa Henry Kissinger till Suharto.

När det gällde medier och ”skadekontroll” beträffande en indonesisk invasion av Östtimor var den amerikanske utrikesministern tydlig:

– Vi skulle vara förmögna att påverka reaktionen i Amerika om vad som än händer inträffar efter vår återkomst.

”De dödas berg”

Den indonesiska armén hade ett ordspråk inför invasionen av Östtimor: ”Frukost i Dili, lunch i Baucau och middag i Los Palos.” En svepande operation som skulle gå fort, som att slita upp en rot ur marken.

Men den territoriella kidnappningen tog tid. Fretilin (i egenskap av gerillaarmén Falintil) bjöd Suhartos väststödda armé på hårt motstånd och hade det inte varit för vapenaffärer med länder som Australien, USA och Sverige hade Indonesien aldrig stått på randen till militär seger 1978.

Xanana Gusmão, befälhavare för Falintil och sedermera historisk som det självständiga Östtimors förste president, minns tillvaron i de sista motståndsutposterna, långt uppe i de östra bergen, i Matebian. Även kallade ”de dödas berg”. Massiva indonesiska bombningar och avskurna vatten- och mattransporter fyllde de sista motståndsfickorna med svält och desperation:

– När jag långt senare sprang på bilder av svältande människor och barn i Afrika så tänkte jag: ”Så såg verkligheten ut för oss”, sade Xanana Gusmão till journalisten Irena Cristalis i boken East Timor: A Nation’s Bitter Dawn.

I slutet av 1978 föll Matebian i händerna på indonesiska trupper. 500 civila östtimoreser som frivilligt kom ner från berget avrättades av indonesisk armé, tusentals blev internflyktingar. Gusmão och de sista flisorna av Falintil flydde. 1992 greps Gusmão och hölls fängslad i Jakarta till 1999. Matebian, påminde Xanana Gusmão i intervjun med Irena Cristalis, föll bakom stängda dörrar:

– Om vi bara hade haft en kamera som vi kunde tagit bilder och försett omvärlden med. Eller en utländsk journalist med oss däruppe, som kunde berätta vår historia.

* * *
LÄS ÄVEN:
Östtimor – nationen född på tom mage
Tystnaden bryts kring diktaturens Indonesien
Medier – grannskapet Europas vakthund