Visst kan krig vara poetiskt. Det gäller bara att tappa hjärnan på innehåll innan poesin formuleras.  Läser i DN hur en krigsövning på Gotland beskrivs på följande sätt: ”Fienden i papp dansar i vinden när de genomborras av ammunition”.

Poesin kompletteras med uttalanden om att det minsann inte är alla som får skjuta kulspruta med havsutsikt.

Låt mig meddela DN-journalisten och andra som smittats av krigseuforin att det inte heller är alla förunnat att med havsutsikt få dansa i vinden när de genomborras av ammunition för att bli mat för det som brukar kallas likmaskar.

Om det inte låter lika poetiskt så kan jag också meddela att krig egentligen inte är poetiskt. Inte likmaskar heller. Eller ens odören av ruttnade lik.
Men, va fan … Nu ska vi tänka positivt, se det kuliga i tanken att låta genomborrade människor dansa sin dödsdans med havsutsikt.

Kriget har banaliserats.

”Det är jäkligt kul att det är intensivt nu”, meddelar ung militär i DN, som om det finns glädje i att det pågår krig i Ukraina så det händer nåt även här. Låt kropparna dansa när de genomborras av ammunition som tillverkas av företag som bidrar till våra pensioner. Åtminstone till oss som inte fått dansa i vinden med havsutsikt.

Jag är jävligt trött på krigsretoriken som maler ner varje uns av eftertanke. Eftertanke är krigets största fiende. Eftertanke krossar vanligen dumheten som får oss att tro att den som vinner krig också vinner fred.
Krig är allt som oftast embryo till nästa krig. Vilket i och för sig resulterar i mycket dansande. Om än inte alltid med havsutsikt.

Jag tycker mig finna en naivitet hos alltför många unga män och kvinnor som ikläder sig uniform. De har förstås aldrig upplevt krigets vanvett irl utan bara på skärmen – kriget på skärmen stinker inte av brända kroppar, inte ens av doften av ruttnade kött.

Ukrainskt, ryskt, amerikanskt, svenskt eller jemenitiskt dött kött luktar likadant även om processen skiljer sig mellan en sval strand vid Östersjön och den i 40 graders värme. Arterna av det som brukar kallas likmaskar skiljer sig också åt. Men smärtan är densamma när kropparna genomborras av ammunition.

Men kulorna har vanligen varit lönsamma för pensionsfonder av olika sorter. För säkerhets skull har vapen den senaste tiden tagit steg in i ett antal hållbarhetsfonder. För krig anses nu vara hållbart.

Det blir ofta så när krigseuforin tappar hjärnan på innehåll. Då kan till och med ledarredaktioner på borgerliga tidningar fira med tårta att Sverige ansöker om medlemskap i Nato – något som skett på grund av dödandet och skändandet i Ukraina. Och i ren upphetsning gör Försvarsmakten reklam för sin verksamhet genom att musiksätta avskjutande av Pansarskott 86 med Ave Maria.

Osmakligt? Javisst. Vi lever i en tid när krigsretorik är trendig. Och hjärnor tappas på innehåll i ren eufori.