En fredag satt det en tonårstjej med ett plakat utanför Sveriges riksdag. Diskussionen om flygandet var redan igång och många kände ett motstånd mot att lägga ut bilderna från den senaste flygresan i sociala medier. De visste ju att det inte var någon bra idé.

Det var som en saga när Greta Thunbergs skolstrejk vandrade ut i världen och blev ett forum för ungdomars och vuxnas oro över framtiden. Klar, rak och obarmhärtigt allvarlig talade hon i parlament, i FN och i EU.

Klimatnödläge utlöstes i länder och städer och politiker tog gärna en selfie med armen om en skeptisk Greta för att signalera sitt klimatansvar.
När hon skulle till USA hösten 2019 flög hon inte – hon seglade. Både dit och tillbaka till Europa.

Samtidigt var motståndet kompakt och politikerna som tog selfies fortsatte med samma slags ohållbara politik som Greta Thunberg hade reagerat på. Men något höll på att hända.

Sen hände något annat istället – det kom en pandemi som ställde allt på huvudet. Flygplanen stod på marken av andra skäl än klimatet, himlen blev blåare och vi var nog många som tänkte att det kunde få vara så. Uppenbarligen gick det bra att leva utan att flyga.

Men två år senare är det ett annat ljud i skällan. En längtan efter att allt ska bli som förr, efter bekymmerslös egoism. Kanske är det kriget också, det finns så mycket att oroa sig för. Och så lämnar vi klimatfrågorna bakom oss utan att ens ha kommit i närheten av att lösa dem.

”Alla har rätt att flyga på charter på semestern” är rubriken på Susanna Kierkegaards ledare i Aftonbladet den 23 maj. Hon skriver att vi alla redan vet att vi inte borde, men tåg är dyrt och tar lång tid och inte ska man skämmas för att man tar flyget – det borde rent av vara billigare, skriver hon.

Hennes poäng är att det är andra som ska minska sitt flygande. Inte vi vanliga semesterfirare utan de rika och mäktiga som flyger omkring hela tiden. För deras utsläpp är mycket större och det ska inte vara en fråga om privatmoral.
Klimatångest hjälper inte, skriver hon, och skam är ett dåligt politiskt verktyg. ”De som borde skämmas mest gör det oftast inte alls. Skäms Elon Musk när han lutar sig tillbaka i sin privatjet? Ser den där slipsnissen i business class ut att våndas?”

Nej, då skulle nog världen se annorlunda ut. Men förändringen behöver komma underifrån. Kapitalister och politiker kommer inte att ta sitt ansvar så länge de kommer undan, för det finns alltid tid och pengar att tjäna på att låta bli. Eller väljare, för det är ju valår också.

Faktum är att fyra femtedelar av våra flygresor är privata resor. Tänk vad som skulle hända med flygbranschen om vi slutade göra de där resorna. Flygbolag skulle gå i konkurs och flygplatser skulle stänga. Infrastrukturen omkring dem skulle krympa och tåg kanske skulle bli huvudalternativet även för slipsnissar.

Privatmoral hit och privatmoral dit, det är lika dumt som tanken att det kvittar vad ”vi i lilla Sverige” gör. Vi vet vad flyget och dess utsläpp gör med klimatet, och var och en som har ett val har ansvar för att inte medverka till det. Det handlar inte om allas rätt till charterresor, ens efter två år av pandemi, utan om ungas och kommande generationers rätt till liv.