BELARUS | Snart två år efter det riggade presidentvalet i Belarus och de väldiga massprotester som följde har maktapparaten slagit ned det mesta av motståndet. Men inte allt.

– En del av oppositionens politiska ledare sitter i fängelse och en del av dem har flytt. De som är kvar är snarare aktivister, som ett slags händer när hjärnan har flyttat utomlands, säger Alesia Rudnik, belarusisk statsvetare som doktorerar vid Karlstads universitet.

Rudnik är också knuten till den belarusiska tankesmedjan Center for New Ideas. Fram till nyligen var hon ordförande i föreningen Sveriges belarusier.

Politiska aktioner planeras från utlandet, berättar hon. I Telegram-kanaler med tiotusentals följare delar oppositionella exilbelarusier ut uppgifter till landsmän i hemlandet, till exempel att skriva ut flygblad om Ukrainakriget och lägga dem i sina grannars brevlådor.

Kriget upprör

Oppositionen som organiseras av oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja leds av ett samordningsråd i Polen. Alternativa ”folkambassader” har upprättats i flera länder.

– Ju längre bort från Belarus, desto större möjligheter har man att påverka folks opinion nu, säger Alesia Rudnik.

När kriget i Ukraina tog fart i februari – och ryska styrkor gick in via Belarus – tog ett inhemskt missnöje sig uttryck. Ryska järnvägstransporter saboterades och belarusiska hackare bidrog till att sinka offensiven.

De få opinionsundersökningar som görs från utlandet tyder på att knappt en tredjedel av belarusier i Belarus stödjer Lukasjenko. Endast några få procent av befolkningen stödjer att Belarus går in i kriget på Rysslands sida.

– Och så är det också bland en del av dem som brukar stödja Lukasjenko, säger Rudnik.

– Det är den viktigaste grunden till Aleksandr Lukasjenkos makt som utmanas: att han framför allt alltid har lovat att garantera fred.

Bättre med Majdan?

De fredliga protesterna 2020 hade hundratusentals deltagare, men slogs sakta men säkert ned av säkerhetsapparaten, som fick ryskt stöd. I dag är Belarus ännu mer slutet och än närmare knutet till Ryssland.

– Det som många diskuterar nu är våldsamma protester. Många anser att om belarusier hade gjort som ukrainare gjorde 2013 och 2014 så skulle Belarus vara ett fritt land, säger Alesia Rudnik, som själv har svårt att ta ställning i frågan.

Belarusierna var så försiktiga och försökte att inte provocera, men det var kanske för fredligt för att uppnå målet. Landet är inte demokratiskt. När det är en autokratisk regim så är det väldigt svårt att få till ett regimskifte utan några andra faktorer.

Rudnik har inga stora förhoppningar. På kort sikt ser hon två möjliga scenarier: att Belarus i slutänden blir en del av Ryssland eller att kriget avslutas och att Lukasjenko får fortsätta som tidigare. Där ser hon det senare alternativet som det minst dåliga.

– Så länge Putin sitter kvar kommer Belarus aldrig kunna bli en etablerad demokrati. Nu vet vi att han är redo att göra vad som helst för att inte ha demokratiska ledare vid Rysslands gräns.

Få får stanna här

Om omvärlden vänder blickarna från Belarus riskerar även exiloppositionen att falla i glömska, befarar Alesia Rudnik.

Hon befarar också att många belarusier inte har någonstans att ta vägen. Förra och förrförra året avgjordes 156 asylärenden för belarusier i Sverige och fem av dessa fick rätt att stanna. Detta trots att många hade tydliga bevis på förföljelse i Belarus, enligt Rudnik.

Dessutom sökte många belarusier som flydde förrförra året skydd i Ukraina. När dessa nu måste fly ännu en gång har de inte samma rätt till skydd som ukrainare.

– Sverige gör ett jättebra jobb för att skydda ukrainare. Det är ett bra exempel på hur skyddsbehövande grupper ska behandlas.