Utöver att använda direkt aktion för att vinna jordreformer har MST [Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra] varit pionjärer för radikal utbildning för brasilianska unga och vuxna, framför allt för de som lever på landsbygden. 2018 drev rörelsen 2 000 skolor – med tusentals MST-knutna lärare och uppåt 250 000 elever. MST har lyckats använda sig av sina egna lärare och implementera en radikal pedagogik trots att staten och lokala myndigheter finansierar och administrerar många av de här skolorna.
För rörelser i USA och på andra platser som undrar hur de kan samarbeta med systemet utan att bli koopterade utgör MST ett kraftfullt exempel.
Rebecca Tarlau, lektor i pedagogik vid Penn State University argumenterar i sin bok Occupying Schools, Occupying Land: How the Landless Workers’ Movement Transformed Brazilian Education att MST utgör en modell för hur aktivister kan använda sig av en strategi av ”stridbar samstyrning” för att uppnå reformer från staten och samtidigt motstå kooptering [eller indefiniering/ att den politiska makten neutraliserar en gräsrotsrörelse genom att bjuda in till visst inflytande].

I din bok talar du om ”den långa marschen genom institutionerna”. Kan du förklara den idén och hur den kan appliceras på MST?

– Många kopplar samman den här tanken med [den italienska marxisten] Antonio Gramsci trots att det egentligen inte var en fras han använde. Den ”långa marschen genom institutionerna” kommer från den tyska aktivisten Rudi Dutschke som refererade till hur studenter skulle kunna transformera universitet som institutioner – och också hur studenter kunde fortsätta förändra andra institutioner efter examen.

– Den idén, som tar fasta på Gramsci, är att när sociala rörelser interagerar med statliga strukturer är de inte nödvändigtvis ödesbestämda att bli koopterade. Det kan så klart inträffa. Men om du har en kollektiv rörelse så är det extremt viktigt att tänka igenom strukturer som skolor eller hälso- och sjukvårdssystem såväl som icke-statliga strukturer som fackföreningar och civilsamhällesorganisationer för det är de institutionerna som folk tillbringar sin vardag i.

– Vi tillbringar hundratals timmar i skolor, inom hälso- och sjukvårdssystemen, inom institutioner som tillhandahåller bostäder. Så du kan ha en utopisk vision men om du ska kunna påverka folk i vardagen måste du också interagera med och omvandla dessa konventionella institutioner.

Så underförstått i idén att aktivister bör delta i en ”lång marsch genom institutionerna” är uppfattningen att de ofta försöker undvika ett sådant engagemang?

– Ja. Och det är för att faran i att bli koop-terad är verklig. Och också eftersom ett interagerande med staten så ofta reduceras till politiska val. Framför allt i USA blir folk des-illusionerade av tanken att om du får någon vald så kommer de att genomföra förändringar. Och det händer aldrig, eller hur? Men dessutom så är den uppfattningen ett missförstånd om vad makt är.

Du beskriver MST:s interagerande med staten som en process av ”stridbar samstyrning”. Vad betyder den termen och varför spelar den roll?

– Jag tror att nyckeln är att inte koopteras. Vi är vana vid att se institutionella reformer när sociala rörelser är verkligt starka. Och när reformen sedan fortsätter så ebbar sociala rörelser ut.

– För mig är idén bakom stridbar samstyrning att du inte bara implementerar en reform utan att en social rörelse kliver in i en institution som del av en bredare plan för social förändring. Det innebär många strider. Om planen är att radikalt förändra rasmässiga kapitalistiska och hetero-patriarkala system samtidigt som du använder institutioner som finns inom de systemen kommer det att orsaka konflikt, eftersom du ständigt pressar fram ideal som går emot den institutionens ideal. Jag kallar detta ”stridbar samstyrning”.

– I den här modellen fortsätter stridigheterna inte bara eftersom den sociala rörelsen måste fortsätta gå ut på gatorna och mobilisera för att fortsätta få till stånd reformer. Den är också stridbar eftersom – om saker görs på rätt sätt – du hamnar i konflikt till och med med dina allierade inom institutionerna.

En vanlig synpunkt inom teorier om sociala rörelser är att rörelser blir mindre omstörtande, mindre radikala och enligt mångas förmenande mindre effektiva när de blir institutionaliserade och deras program förändras när de införlivas i strukturer som är mainstream  – och att den här avradikaliseringen är en del av priset för att vara framgångsrik. Men du intar en annan position. Du menar att institutionalisering är en viktig del av MST:s långa liv – och dessutom att MST har lyckats behålla en radikal vision trots att de har marscherat genom statliga institutioner. Kan du säga lite mer om den här dynamiken?

– Sociala rörelser uppnår ofta mål för att sedan bli demobiliserade. Men jag tror inte att det är den enda möjliga vägen när en rörelse jobbar för institutionella reformer. MST har faktiskt lyckats upprätthålla sin långsiktiga aktivism delvis på grund av att den tillhandahåller institutionella tjänster som folk i vardagen behöver.

De här programmen tvingar dig att praktisera vad det innebär att vara en del av en social rörelse eftersom skolsystemen är organiserade för att drivas av små kollektiv av studenter.

– Man kan se det här i skolorna. MST:s program har varit de enda skolorna i vissa lokalsamhällen. Om du kom från ett landsbygdsområde och ville gå i gymnasiet – vilket inte är ett radikalt mål utan ett konventionellt mål för alla som är för social rörlighet – kunde MST tillhandahålla det. Och i det gymnasiet möter du verkligt radikal pedagogik som diskuterar hur man kan läsa världen kritiskt och förstå kapitalismens och jordbruksreformers historia. De här programmen tvingar dig att praktisera vad det innebär att vara en del av en social rörelse eftersom skolsystemen är organiserade för att drivas av små kollektiv av studenter. Så du omvandlas, och det flyter tillbaka in i rörelsen. Du uppnår en examen som erkänns av staten men du har också ägnat fyra år åt ett transformerande program.

– Ja, en rörelse skulle kunna ägna sig åt utbildning genom icke-formaliserade kurser. Men alla har inte fyra år att ge till ett icke-formaliserat program jämfört med att skriva in sig i en skola som erkänns av staten. Genom att använda sig av statliga institutioner kan en större del av samhället få dessa radikala erfarenheter. Och många människor stannar kvar i rörelsen.

Det är inte ovanligt att rörelser tillhandahåller sociala förmåner. Men det som sticker ut för mig med MST är att de lyckas få dessa förmåner att finansieras av staten och ändå lyckas behålla radikaliteten. Vad tror du är de centrala metoderna som har möjliggjort att MST inte har blivit absorberade när andra rörelser har blivit det?

– Jag tror att ett skäl att MST har lyckats är för att de får folk att engagera sig i rörelsen även när de människorna blir en del av institutionerna.

– Om du till exempel blir lärare, läkare eller agronom är du fortfarande en del av MST och du är fortfarande ansvarig inför ett kollektivt organ. Många kopplas samman med MST eftersom de har fått mark genom jordockupation eller för att man bor i en MST-bosättning – det är därifrån siffran om 1,5 miljoner kommer. Men det finns ett mindre antal människor, kanske 30 000 till 40 000 personer runt om i landet som är engagerade på ett mycket djupare plan. Detta är människor som vi skulle säga är ”fundamentala” för rörelsen. De deltar i rörelsens beslutsfattande rum.

– I varje bosättning eller läger finns det en ”kärna” som kan bestå av 10 eller 20 personer som deltar i kollektivt beslutsfattande. Sedan finns det regionala och delstatliga och nationella beslutsfattande organ som liksom reproducerar den här strukturen.

Hur är det möjligt för MST att få program finansierade av staten? Är det avhängigt ett vänligt inställt politiskt parti vid makten?

– Många tror att MST och Arbetarpartiet, PT, är en och samma sak – eller att de alltid stöder varandra. Men det är inte sant. MST har alltid haft autonomi från politiska partier. Ibland blir deras arbete mer knutet till PT: När [Luiz Inácio Lula da] Lula kom till makten 2003 var det självklart ett ögonblick av massiv expansion av många av MST:s program. Så politisk makt för vänstern är viktigt.

– Men det finns platser, som i nordöstra Brasilien, där det inte riktigt finns något progressivt politiskt parti och rörelsen har en annan inställning. Där du har en svag stat, där staten inte har så stor kapacitet att erbjuda tjänster för människor, har MST kunnat kliva in. På ett sätt hjälper de staten.

– Staten är inte en enda sak. Den är mångfasetterad, med olika typer av institutioner på nationell, regional och lokal nivå. MST är som vatten som försöker läcka in vart det än går.

Har saker ändrats för MST sedan president Jair Bolsonaro, som befinner sig långt ut på högerkanten, kom till makten 2019?

– Bolsonaro har varit fruktansvärd för folk i arbetarklassen och den skada han orsakat de framgångar som arbetande människor har gjort under årtionden är fullkomligt förkrossande. Det har också skett mer våld och vräkningar som jag inte vill förminska. Men i min boks efterord argumenterar jag också att Bolsonaro inte är den brasilianska staten. Han är presidenten. Men han kontrollerar inte den mångfasetterade apparaten som är staten. Samtidigt som han har stängt ner många program är MST ändå inbäddad i staten och går vidare på olika sätt.

– Det viktigaste som jag skulle vilja betona under de senaste åren är MST:s roll under covid. MST har i princip engagerat hela sin infrastruktur för att hjälpa människor att överleva pandemin. Varenda månad har bönder runt om i landet samlat ihop mat från MST och gett till de fattiga i städerna. Vi kallar det för ömsesidig hjälp, de kallar det solidaritet. De omvandlade också flera av sina skolor till sjukhus kort efter att pandemin bröt ut. Och de har omkring 15 kaféer i städer som har öppnat runt om i landet de senaste fem åren, som nu tillhandahåller hundratals gratisluncher dagligen. Jag har forskat på MST sedan 2009 och det är det mest fantastiska jag någonsin har sett.

***

Översättning: Bella Frank

*Texten har tidigare publicerats på Waging Nonviolence och har kortats av utrymmesskäl.