”Vilket lokalt folk?” Det var den mycket kontroversiella frågan som ställdes 2014 av den tidigare chefen för det brittiska gruvbolaget Beowulf  Mining– för att avfärda oron över vilka konsekvenser en föreslagen järnmalmsgruva skulle få för ursprungsfolket samerna.

Projektet ska ske i Gállok, en arktisk region som ligger i Sápmi. Det är namnet på samernas förfäders territorium, samerna som har levt i ömsesidighet med alla kännande varelser som lever i den här delen av världen sedan urminnes tider. Det vill säga, till dess att det här sättet av leva attackerades genom kolonisering av Norge, Sverige, Finland och Ryssland.Nästan åtta år senare, sent i mars 2022, gav Sveriges socialdemokratiska regering slutligen en bearbetningskoncession för Gállok [Kallak].

Trots många försök att stoppa projektet beslutade regeringen att ställa sig på Beowulf Minings sida och ignorera de omfattande kritiska rösterna från samiska styrande organ, miljöaktivister, vetenskapliga experter och ledande internationella organisationer. Grundat på västliga regeringars nuvarande omställningsplaner kan det här beslutet bereda vägen för många fler utraderingar av urfolks levebröd, förstörelse av biologisk mångfald och brott mot grundläggande rättigheter.

I februari 2013 utsåg den förvaltningsmyndighet som har uppsyn över gruvintressen – Sveriges geologiska undersökning – Gállok till ”ett område med mineraler av riksintresse.” Det beslutet gav grönt ljus till att inleda provborrningar i Gállok. Som svar mobiliserade samerna och deras allierade en av de mest betydelsefulla motståndsrörelserna mot utvinningsindustrier hittills i Sverige.

Brott mot samers rätt

Beowulf Minings planerade järngruva kommer att vidmakthålla tidigare frågor som hänger samman med utvinningsindustrier i Sápmi, som brott mot grundläggande rättigheter för urfolk, utradering av renens rörelsemönster över säsongerna och försämring av älvarna. Dessutom är området ett levande väsen i sig själv och en öppen järnmalmsgruva skulle äventyra markens egen rätt till existens.

”I dag måste våra renar leva med de negativa följderna av ’förnybar’ energiproduktion och storskaligt skogsbruk”, säger Jan-Erik Länta vars renskötande sameby skulle drabbas av gruvan.

”Dessutom måste vi också också arbeta runt infrastrukturer och otillräckligt miljöskydd”.

Enligt Länta känner Sápmi redan av en sammantagen effekt av ett uppvärmt klimat som ytterligare förvärrar problemen.

”Det finns inte längre plats för samexistens mellan samernas levebröd och utvinnningsindustrier”, säger han.

Både privata och statsägda bolag hävdar i allt högre utsträckning att deras projekt i Sápmi är ”gröna” och kan hjälpa till att mildra effekterna av klimatförändringarna. Bolag som Sveaskog till exempel har ändrat marknadsföringen för sina trädplanteringar i regionen som ”koldioxidlagringsfaciliteter”.

Samtidigt legitimerar LKAB sin gruvdrift i Sápmi som en utfasning av fossila bränslen, och Vattenfall grumlar den skadliga miljöpåverkan deras dammar orsakar genom att betona att de producerar ”förnybar energi”.

Sedan dess tillkomst har svenska regeringar gång på gång vägrat att vidta åtgärder som skulle motverka den systematiska kränkningen av urfolksinvånare som bor på den mark som Sverige gör anspråk på. De har till exempel inte ratificerat internationella konventioner för urfolks rättigheter, inklusive ILO:s konvention 169 för ursprungsfolk och stamfolk.

Tvärtemot upprätthålls och gynnas svensk kolonialism av svängdörrar mellan internationella bolagsledningar, industrilobbyister och högt uppsatta regeringstjänstemän.

Tillsammans förespråkar de falska klimatlösningar över ekonomier som går långt bortom Sápmi. Till exempel har en djuphavskabel som nyligen inrättats för att överföra vind- och vattenkraft som extraheras från Sápmi till kontinenten kallats för ”den gröna länken”. Trots de väldokumenterade katastrofala effekterna av vind- och vattenindustrier på samebyarna stoltserar de nederländska, tyska och norska bolagen bakom initiativet med att göra ”grön el tillgänglig säkert och prisvärt i EU.” Det exemplifierar dessa aktörers utbredda likgiltighet när det handlar om konsekvenserna för deras projekt uppströms, särskilt för urfolk som samerna.

Gröntvättande av kolonial exploatering

I kontrast till den gängse uppfattningen så drivs kolonialisering inte enbart av bosättningar, militära erövringar och bolagsexproprieringar – inte heller är dess effekter begränsade till folk och mark långt bort.

I dag upprätthålls kolonisering via nykoloniala institutioner. Myndigheter pekar helt enkelt på till synens objektiva lagar och teknokratiska administrationer för att packa om och legitimera sitt exploaterande våld som ett nödvändigt ont för det så kallade allmänhetens bästa.

För att distrahera från den strukturella förstörelsen som utvinningsekonomier har på urfolk pekar koloniala stater som Sverige ofta på samråd som en mekanism för att garantera kontroll och motvikt. Emellertid rapporterar urfolk och forskare regelbundet att sådana processer utmynnar i stöd för bolagen.

I praktiken är de flesta av dessa samråd bara en rökridå för kolonial exploatering som ignorerar viktiga principer som frivilligt och informerat samtycke i förhand. Dessa principer skyddas av internationella mänskliga rättigheter som erkänner folks rätt till självbestämmande om hur de väljer att ägna sig åt sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.

2020 utvärderade till exempel FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering (CERD) en gruva liknande den som föreslås i Gállok, byggd på mark som tillhör den renskötande samebyn Vapsten. I sin rapport lyfte kommittén fram hur statligt sanktionerande samrådsprocesser i Sverige skapar en bild om val medan den reducerar grundläggande rättigheter till rena ekonomiska intressen.

Samråden tillåter till exempel inte samebyar att säga nej till projekt – deras inkludering syftar bara till att ”putsa projektet något från ett renskötarperspektiv.” Kommittén förklarade dessa metoder som rasdiskriminering på flera punkter.

Utöver försök till gröntvättning har västerländska stater fortsatt att rättfärdiga koloniala metoder genom att framställa de koloniserade som oförmögna att styra sig själva och sin mark. Detta förhållningssätt kullkastar traditionellt levebröd och möjliggör till exempel skapandet av offerzoner, vilket hände med översvämningen av områden i Sápmi under byggnationen av dammar. Oron för klimatkrisen leder till skapandet av nya offerzoner. Denna gröna kolonialism möjliggörs av expansionen av vindkraftindustrin i Sápmi, som stöds av investerare som tyska Aquila Capital eller internationella banker som Credit Suisse.

Planeten görs till offerzon

Givet västs fortsatta prioritering av ekonomisk tillväxt innebär varje stoppat projekt i en offerzon ökad press i en annan. Det här handlar inte om enfrågepolitik, det är ett systematiskt misslyckande som gör hela planeten till en offerzon. Beslut som en gruva i Gállook stärker den roll som kortsiktiga ekonomiska vinster har för att guida hur sociala framsteg värderas.

Medan ett globalt ekologiskt sammanbrott oproportionerligt gagnar en liten elit så påtvingas den globala majoriteten dess påverkan, i stor utsträckning svarta, urfolk och rasifierade, och särskilt kvinnor och arbetare. Detta exemplifieras av att de högkonsumerande länderna i det globala norr ensamma är ansvariga för 92 procent av de utsläpp som går över gränsen för vad planeten klarar av.

Slutsatsen är att de flesta nuvarande klimatlösningarna som regeringar i väst lyfter fram tar vår kollektiva framtid som gisslan genom att ställa folk mot varandra. I Sápmi till exempel kan dessa lösningar handla om att få skogsarbetare, gruvarbetare och offentliganställda att utföra brott mot grundläggande rättigheter, tvångsförflyttningar och utrotning av ekosystem.

Vi måste ställa aktörer som håller fram sådana orättvisa och vilseledande klimatlösningar till svars. En viktig aspekt för det arbetet är att stå emot spridandet av bedrägligt miljövänligt språk, avveckla rasism och vårda narrativ för att bryta de västliga tech-utopiernas monolit. Såsom urfolk över hela världen har betonat upprepade gånger: idén om att förstöra naturen för att skydda henne är i bästa fall ödesdigert och som värst dödligt.

Att hålla fram genuina klimatlösningar

The Indigenous Environmental Network har nyligen tittat på effekterna av urfolkslett motstånd mot fossilprojekt över Turtle Island – den landmassa som vanligen kallas Nordamerika. De fann att under det senaste årtiondet ”har urfolksmotstånd stoppat eller försenat växthusföroreningar som motsvarar åtminstone en fjärdedel av USA:s och Kanadas utsläpp”.

Kolonisationens historiska krafter har bundit samman våra öden. Om vi ska kunna undvika en klimatdystopi och skapa en rättvis, hälsosam och hållbar framtid för alla, då måste vi stötta urfolks självbestämmande, lära av urfolken som besitter kunskap, och lämna tillbaka stulen mark till de som ärvt vårdnaden om den.

”I dag måste samerna vädja till koloniala regeringar och deras rättsliga regelverk för att lyfta frågor om projekt som påverkar våra marker”, säger Sanna Vannar, vars renskötande sameby också kommer att påverkas av gruvprojektet i Gállok:
”Men vi gav aldrig upp våra territorier. Samisk sedvanerätt och markhållning borde få sista ordet över alla initiativ i Sápmi”.

Under rådande politiska strukturer tvingas samerna hela tiden navigera sina liv i relation till alla slags möjliga koloniala intrång, från diskriminerande politik till hatpropaganda och utvinningsindustrier. Rörelsen i Gállok är inte enbart en reaktion på Beowulf Minings planer på att bygga en järnmalmsgruva. Arbetet för att skydda levebröd, kultur och marker slutar inte med Gállok. Det är en radikal politik av vägran som är sammankopplat till generationer av samer som har kämpat för sitt folks legitima rätt till självbestämmande.

Vi måste ge nödvändig plats för att adressera hur västliga regeringars rådande politik och medbrottsliga bolag reproducerar strukturer av förtryck och våld. Dessa processer kräver att vi till exempel vårdar ömsesidiga förhållanden, en övergång för våra samhällen till att bli portvakter i planetens tjänst och avskaffandet av antropocentriska världsåskådningar.

Klimatkrisen är en systemfråga. De finns ingen plats för bolags gröntvättande rättfärdigande om att fortsätta på den inslagna vägen. Projekt som gruvan i Gállok är utformade för att göda samma kapitalistiska monster som är ansvarigt för den eskalerande klimatkrisen. Tillsammans har vi verktygen och kunskapen för att göra falska klimatlösningar obsoleta, stärka vår kollektiva kreativitet, kärlek och fantasi.

Samernas traditionella sätt att leva i symbios med sina marker, genom renskötsel, fiske och jakt, ger det mest konsekventa förhållningssättet för att nå en ömsesidig relation mellan människor och natur i Sápmi i dag. De lär oss att genuina klimatlösningar kräver implementeringen av en rättvis omställning, införandet av gemensamt självbestämmande, återställningen av älvar, och låta renarna ströva omkring. Istället för att tvinga samerna till att anpassa sitt levebröd och sin kultur till en gruva i Gállok måste vi stötta dem att utvecklas på sina egna villkor som ett fritt ursprungsfolk.

Översättning: Bella Frank

Artikeln är tidigare publicerad i Waging Nonviolence