PERU | – De får bara inte sluta leta efter henne, säger Patricia Acosta till IPS.

Hennes dotter försvann i april 2016 tillsammans med sin femåriga dotter och hennes åtta månader gamla bebis, efter att de hade varit på ett barnkalas i en stad i kustprovinsen Callao.

IPS träffar Patricia Acosta och hennes syster Jenny Pajuelo i Callao i samband med att de genomför en manifestation med krav på att myndigheterna ska göra mer för att ta reda på vad som hände dottern och de två barnbarnen.

De menar att myndigheterna dessutom måste sluta upp med att ifrågasätta de kvinnor som faller offer för försvinnanden.

– Min dotter var en lugn 22-åring som tidigt hade fått gå in i rollen som mamma. Min känsla är att hon inte försvann frivilligt. Det handlar om tre personer som är borta, säger Patricia Acosta och visar upp bilder på dottern och barnbarnen.

Växande problem

Jenny Pajuelo säger att systerdotterns försvinnande kan beskrivas ”som ett sår som aldrig läker”. I april hade det gått sex år sedan de tre försvann.

Att kvinnor försvinner spårlöst är ett växande problem i Peru, som ofta har kopplingar till andra former av brott som begås mot kvinnor.

En rapport som har gjorts av det peruanska ombudsmannakontoret visar att i de fall där man kunnat konstatera att kvinnor fallit offer för mord, så kallade femicid, så har offret i vart tionde fall till en början rapporterats som försvunnen.

Bedömare menar att de växande problemen med att kvinnor försvinner ska ses som en del av det könsbaserade våld som drabbar kvinnor i detta land, som har 32 miljoner invånare.

Enligt ombudsmannakontoret rapporterades 4 463 flickor och kvinnor som försvunna i Peru bara mellan januari och fram till i september förra året. Det var en ökning med nio procent jämfört med samma period föregående år.

Polis måste agera snabbt

Erika Anchante, vid ombudsmannakontorets avdelning för kvinnors rättigheter, säger till IPS att man under de senaste åren har arbetat för att öka uppmärksamheten kring problemen.

– Tyvärr ökar antalet som försvinner varje år. Så var det även under pandemin, trots de omfattande reserestriktioner som infördes, säger Erika Anchante.

Hon betonar att kontoret kommit med flera rekommendationer om hur myndigheterna bör hantera anmälningar om försvinnanden, samt lyft fram behovet av nya utbildningssatsningar. Dessutom är det enligt Erika Anchante viktigt att polisen agerar snabbt.

– Anmälningarna måste hanteras skyndsamt. De första timmarna är viktiga för att personerna ska kunna återfinnas vid liv, säger hon.

I våras slog landets departement för kvinnofrågor fast att när kvinnor försvinner ska det betraktas som en form av könsbaserat våld. Detta på inrådan av ombudsmannakontoret, men också från organisationer som Flora Tristán-centret för peruanska kvinnor.

För lite görs

Erika Anchante säger att det förhoppningsvis ska leda till förbättrade rutiner kring hur försvinnandena hanteras.

Liz Meléndez, ordförande för Flora Tristán-centret för peruanska kvinnor, säger att det förhoppningsvis även ska leda till utökade eftersökningar av försvunna kvinnor, samt bättre förundersökningar i syfte att kunna lagföra förövare.

Hon menar att staten hittills inte har tagit sitt ansvar i samband med att personer anmäls som försvunna, och att detta strider mot internationella regler.

– Myndigheterna måste agera snabbt och effektivt genom att vidta åtgärder för att eftersöka och utreda fallen, säger Liz Meléndez.

Hon säger att många anhöriga känner sig förödmjukade i sina kontakter med polisen och att uteblivna åtgärder orsakar ett stort lidande.

Sorgen blev drivkraft

En som känner till detta alltför väl är Rosario Aybar, vars 23-åriga dotter försvann 2016. Först efter en lång kamp återfanns till sist dotterns kvarlevor fyra år senare. Det framkom då att hon hade blivit mördad redan samma kväll som hon försvann.

– Polisen sa till mig att kvinnor i min dotters ålder ofta sticker iväg eftersom de kan ha hett temperament, och att jag inte skulle oroa mig, utan hon snart skulle vara tillbaka igen, säger Rosario Aybar till IPS.

Hon vägrade dock att acceptera försvinnandet och fortsatte hela tiden att besöka olika polisstationer och åklagare med krav på att de inte skulle släppa fallet. Och tack vare detta kunde två personer i början av juni till sist dömas för mordet på dottern.

Rosario Aybar har med tiden förvandlats till en aktivist som kämpar för att uppmärksamma alla de kvinnor som försvinner spårlöst i landet.

– Jag har omvandlat min sorg till en drivkraft, det är något som får mig att orka gå vidare, säger hon.

Både hon och Patricia Acosta och hennes syster Jenny Pajuelo är medlemmar av ett nätverk som stöttar familjer som letar efter anhöriga som har försvunnit. Jenny Pajuelo betonar hur viktigt det är att myndigheterna inte bara arkiverar fallen efter en tid.

– Vi vet inte vad som hänt våra anhöriga och det är en mänsklig rättighet att de återfinns. Som det är nu tvingas vi kämpa för att få fram sanningen.

Om hennes systerbarn fortfarande lever är de i dag elva respektive sex år gamla, påpekar hon.