IRAK | På den solbrända gräsmattan utanför parlamentsbyggnaden i centrala Bagdad har demonstranter barrikaderat sig. I två veckor har de protesterat mot parlamentets nominering av den proiranska politikern Mohammed al-Sudani som premiärminister.

Demonstranterna är anhängare till den mäktiga shialedaren Muqtada al-Sadr. I förra veckan stormade de byggnaden och bilder på hur tusentals Sadr-anhängare ockuperar plenisalen och sover i korridorerna kablades ut över världen.

Protesterna är en styrkedemonstration från al-Sadr, en religiös och politisk ledare som under två decennier varit en maktfaktor i irakisk politik, trots att han inte själv ställer upp i några val.

Men ockupationen av parlamentsbyggnaden är också en tydlig indikation på hur försvagad den irakiska staten blivit. Byggnaden ligger inne i den kraftigt befästa ”gröna zonen” i centrala Bagdad och när anhängarna klättrade över de höga betongmurarna mötte de svagt motstånd från de beväpnade soldaterna.

Maktkamp mellan shiagrupperingar

Det pågår en maktkamp mellan Iraks två dominerande shiapolitiska block. På ena sidan finns al-Sadrs nationalistiska parti, på andra en allians av proiranska shiapartier och miliser, kallad Samordning.

För tio månader sedan, oktober 2021, var det parlamentsval i Irak. Valet drevs fram av folkliga massprotester dominerade av landets unga generation.
Många hade hoppats att valet skulle leda till en förändring av det korrupta och sekteristiska politiska systemet, men det hela blev snarare ett bakslag. Valet bojkottades av många unga och valdeltagandet slutade på 43 procent (34 procent om man räknar alla röstberättigade, inte bara de registrerade, enligt Iraq Advisory Council).

al-Sadr valets vinnare

Muqtada al-Sadr blev valets stora vinnare med 73 av parlamentets 329 platser. Det proiranska shiablocket Samordning gjorde däremot ett dåligt val. Fatah-partiet gick från 48 platser till 17.

– Muqtada al-Sadr har sedan valet försökt att bilda en majoritetsregering tillsammans med kurdiska KDP och det största sunnimuslimska partiet, men försöken har misslyckats, säger Bitte Hammargren, Irakkännare på Utrikespolitiska institutet.

Efter månader av förhandling beordrade al-Sadr i juni alla sina 73 parlamentariker att avgå i protest.

Nya ledamöter svors snabbt in på de tomma platserna, vilket gav den Iranstödda gruppen i parlamentet majoritet. De nominerade Mohammed al-Sudani till premiärministerposten. al-Sudani betraktas av många som ett ombud för den tidigare premiärministern Nouri al-Maliki, som anses styra bakom kulisserna. al-Maliki är en av Muqtada al-Sadrs bittra fiender.

– Under al-Malikis tid växte korruptionen och sekterismen i landet, säger Hammargren.

al-Sadrs svar på nomineringen var att beordra sina anhängare att demonstrera och kräva nyval.

Oro för inbördeskrig

Det finns nu en oro i landet att maktkampen mellan de shiitiska grupperna ska sätta igång en ny våldsspiral.

– Risken för våldsutbrott ligger latent. Det finns de som är rädda för inbördeskrig i dag, säger Hammargren.

Irakierna är vana vid politiska kriser och de flesta är mer upptagna med att få vardagen att gå ihop med ständiga strömavbrott, brist på rent vatten och arbetslöshet. På många håll finns det el bara ett par timmar om dygnet. I provinsen Dhi Qar i södra Irak har man varit helt utan el i flera dagar medan temperaturen stigit till över 40 grader.

Och detta trots att Irak är oljekartellen Opecs andra största producent, efter Saudiarabien. Grundproblemet är korruptionen. Enligt organisationen Transparency International hamnar Irak på 160:e plats av 180 rankade länder.

– Det rinner in pengar i landet men det finns ingen statsbudget för att tackla Iraks enorma problem. De som styr landet drivs av sina egenintressen, eller gruppintressen, och inte av nationella intressen, säger Hammargren.

Ung befolkning

Omkring 60 procent av Iraks befolkning är under 25 år.

– Unga hyser ingen tilltro till systemet och den korrupta politiska klassen, säger Hammargren.

Finns det då något hopp för Irak?

– Irakierna har ju visat att de har en otrolig återhämtningsförmåga. Det här landet har ju varit på gränsen till kollaps så många gånger men det tuffar på ändå. Det har en ung generation med ambitioner som vill ha ett bättre liv.