Jag försöker uppbåda ork att intressera mig för valrörelsen, men när jag försöker blir jag bara provocerad. Vi väljare behandlas som om vi är dumma i huvudet eller i bästa fall mycket omogna barn som inte klarar av att tänka i flera led i sträck. Måste alla hela tiden vädja till den mest skräniga formen av snuttifierat tänkande?

Politik handlar i grund och botten om vilken syn vi har på oss själva och andra och hur vi tror oss få ut det bästa av varandra. Är det bäst att organisera oss som om livet är en tävling på lika villkor eller som en stor familj där enskilda får stå tillbaka för att alla ska kunna må bra? Fri konkurrens eller gemensamt ägande? Möjlighet att arbeta sig till en förmögenhet eller skatteutjämning för att värna om samhällets olycksbarn? Är människan satt att fritt förfoga över naturen eller ska hon leva i symbios med den? Hur ser partiernas ideologiska grund ut och hur har den eventuellt förändrats sedan förra valet? Finns det grundläggande partipolitiska värden som man inte längre omfamnar eller har nya tillkommit?

Det är frågor som är intressanta på riktigt, för jag vill veta hur detta angår mig. Vilka typer av insatser vill politiken att jag ska bidra med? Hur ser man på min förmåga och vad förväntar man sig att jag tar för typ av plats?

Istället ägnas valrörelsen åt att partierna försöker överträffa varandra i att försäkra oss om att ingenting är vårt fel, vi har inte ansvar för något negativt i samhället och vi behöver inte anstränga oss det minsta för att några samhällsutmaningar ska bli bättre. Kriminalitet och adhd är invandrarnas fel liksom stök i skolan och bostadsbristen. Krisen i vården är coronakinesernas fel, liksom klimatförändringarna, som förresten inte drabbar Sverige hårdast, så det är lugnt. Elpriserna är visserligen Miljöpartiets fel och inte Putins, men miljöpartisterna är så få så i princip är det ingen etnisk svensk ansvarig för något alls som händer i samhället.

Medan partierna gapar på om invandrare och miljöpartister ägnar sig media åt att uppmuntra till ännu mer meningslöshet. Politiska företrädare ska svara på komplexa samhällsfrågor med oneliners. Inget svar får vara längre än en 30 sekunders hissfärd. Partiledare avkrävs hårda vallöften som går helt på tvären med vårt demokratiska, politiska system.

Men vi är ingen tvåpartistat. Vi har åtta riksdagspartier som saknar egen majoritet. Svensk politik handlar om att kompromissa sig fram till lösningar. Ingen politiker med självbevarelsedrift vill stå i tv och lova att man aldrig kommer att gå med en viss reglering eller skattehöjning och försätta sig i dåliga förhandlingspositioner och kommande rubriker om svikna vallöften. Istället undviker de frågan helt eller ”slingrar sig”. Tidningarna kan sedan underblåsa politikerförakt och underminera tilliten till demokratin i säljande rubriker.

Jag kan inte vara den enda som längtar efter något annat. Som vill förstå partiernas politiska kärna och vad som driver våra politiska företrädare. Som längtar efter förankrade och intressanta resonemang. Som helt enkelt vill bli behandlad som en kompetent människa.