Jag går omkring med en märklig känsla av overklighet. Det jag tar in via mina sinnen är inte vad som speglas av politiker, media eller ”folk på stan”. Sådant som angår mig, som är min vardag, det talas det inte om: att det är svindyrt att få tänderna lagade, att barnen inte fått det stöd de behövt för att få gymnasiebehörighet, att det är löjligt krångligt att få tillstånd att sätta upp solpaneler på mitt perfekta södertak, att den ständigt överfulla infartsparkeringen gör att jag inte kan åka kommunalt till jobbet.

Däremot verkar alla vara oerhört engagerade i frågor som ytterst få har problem av i vardagen: invandring, brottslighet och att få utsikten förstörd av vindsnurror. I de segregerade, vita medelklassområdena på landsbygden eller i förorterna är man rädd för mörkhyade personer som man inte har som grannar, arbetskamrater eller behöver samsas med på padelbanor och vid badstränder. Man är förbannad över att muslimer tar över men känner inte en enda själv.

Forskaren Tobias Hübinette har kartlagt det segregerade Sverige. Några få procent av de utomeuropeiska ungdomarna bor i villa medan 70 procent av de barn och unga som Hübinette kallar majoritetssvenska, gör det. Endast 3 procent av majoritetssvenskarna är arbetslösa medan 20 procent av de utrikesfödda är det. Nästan hälften av alla invandrare uppger att de utsatts för rasism men ingen, inte ens Gustav Kasselstrand vars parti Alternativ för Sverige har som paroll att göra Sverige svenskt igen och stoppa folkutbytet, vill kännas vid att de är rasister.

Den här valrörelsen har präglats av en trumpistisk sörja av skrämselpropaganda, hatretorik och likgiltighet för fakta och avslöjanden. Ing-Marie Wieselgren huggs ihjäl av en nazist och det avslöjas att Annie Lööf stod på tur, SD avslöjas ha trollarméer som får direktiv direkt partiledningen och partiet har 214 personer på sina listor med högerextrema kopplingar. Reaktionen? SD går om Moderaterna och är Sveriges näst största parti och Johan Pehrson sitter i TV och lovat att han väljer SD alla dagar i veckan framför Socialdemokraterna.

Den här avtrubbningen gick i rasande takt. Och i sann amerikansk anda är det inte vanvettiga politiska förslag som får folk att bli upprörda, utan politiker som kräver folkvett och eget ansvar. Kampanjande miljöpartister och klimatalliansare utsätts för grova hot. När inte ens socialdemokrater längre talar om solidaritet och samhällsansvar återstår bara rädsla och hat som det kitt som håller ihop oss. Priset är fruktansvärt högt.