TADZJIKISTAN/KIRGIZISTAN | Allt började i gryningen den 16 september, i samband med morgonbönen. Då öppnade tadzjikiska styrkor eld och avfyrade de första skotten i den senaste upplagan av en drygt 30-årig gränskonflikt med grannen Kirgizistan i Batkenregionen.

En veckas intensiva strider följde med inslag av drönare, raket- och artilleribeskjutning och kostade över 100 människoliv, varav 37 civila och minst fyra barn. 136 000 kirgizer tvingades överge sina hem och många har inte längre några att återvända till. På båda sidor om gränsen har tusentals fallit in i en tillvaro som internflyktingar.

Politiskt var all blodspillan och förstörelse för intet. Läget förblir oförändrat i Batkenregionen, en historiskt isolerad och skralt befolkad dalsänka 400 meter över havsytan och som var en oas längs med Sidenvägen och sedermera under 1900-talet hemvist för bomullsplantager, veteproduktion och grönsakslundar.

Politiskt spel för hemmaopinioner

Medan krutröken skingras och smulorna av förstörda hem sopas upp pekar regeringarna i Dusjanbe och Bisjkek på varandra när det gäller skuldfrågan. Bedömare inflikar att konfliktens rötter återfinns i ett tätt geopolitiskt törnbusksnår.

Enligt Temur Umarov, centralasienexpert vid Carnegie Endowment for International Peace, må kulorna vara ämnade åt grannen på andra sidan gränsstaketet, men budskapet i konflikten är främst riktat åt en hemmafront som hålls i politisk schackmatt tack vare despotiska ledare:

– Det här är ett försök från både Tadzjikistan och Kirgizistan att öka stödet för sina respektive regimer genom att porträttera den andre som ett externt hot, säger Temur Umarov till Tidningen Global och understryker att framför allt Tadzjikistan gjort det till en politisk tradition att uppvigla omtvistade gränsområden i Batkenregionen.

Grannar med olika kartor

Tadzjikistan och Kirgizistan delar en 971-kilometer-lång gräns, varav 471 kilometer berör marker som de båda kustfria centralasiatiska nationerna gör anspråk på. Och allt det utifrån två helt olika geopolitiska gränsdragningar: Tadzjikistan från 1924 års gränsdragning – Kirgizistan från 1958 års dito.

Oavsett vilken gräns som åsyftas handlar det om kartlinjer utfästa i Moskva, 3 000 kilometer ifrån de centralasiatiska bergen, floderna, naturtillgångarna och invånarna.

Gränser som mest förkroppsligade en administrativ funktion i ett Sovjetunionen som inte sa sig erkänna några inre gränser. Något som senare blivit motsatt praxis runtom i Centralasien – däribland Vorukh.

Stalins exklaver – nutidens konfliktdurkar

Vorukh är en by som också är en ö på moderna kartor. Kartan visar att Vorukh med omnejd på några få mil i varje väderstreck hör till Tadzjikistan, men det handlar om en avklippt flisa av resten av landet, en exklav, inkorporerad i Kirgizistan.

En följd av de penndrag som Josef Stalin gjorde i egenskap av minoritetsansvarig i det unga Sovjetunionen och som innebar att folkminoriteter som kirgizer, tadzjiker, turkmener och uzbeker fann gränser dragna genom samhällen som utgjort boplats i flera sekel.

”Sättet som Sovjetunionen organiserade industrier, elproduktion och jordbruksproduktion i Centralasien var att de var alla beroende av varandra. Den cyniska slutsatsen vore att se det som ett sätt att skapa en svaghet genom att de alla var beroende av varandra, men en mer välvillig slutsats är att det här var det mest logiska sättet att organisera saker och ting”, säger Peter Leonard, mångårig journalist och centralasienredaktör vid Eurasianet, i podcasten ”The Red Lines” avsnitt om Tadzjikistan.

Kontroll över naturtillgångar

Josef Stalins bevekelsegrunder till de givna och alltjämt existerande gränsdragningarna har vållat intensiv debatt mellan forskare, men klart är att varje centralasiatisk satellitrepublik blev vitala muttrar i det sovjetiska maskineriet – Kazakstan (olja), Kirgizistan (kol och uran), Tadzjikistan (guld och aluminium), Turkmenistan (bomull) och Uzbekistan (koppar och fossilgas) – med gemensam besittningsrätt och tillgång till naturresurser under allomfattande markomhändertagningsprogram.

Till följd av 1920-talets politiskt godtyckliga och socialt uppslitande gränsdragningar dröjde det därför inte länge efter Centralasiens islossning med sovjetblocket förrän just markkonflikter och gränsdispyter med naturtillgångar i potten blev verklighet.

I takt med att Tadzjikistans och Kirgizistans respektive regeringar cementerade sina självständiga ekonomiska modeller och insåg att det fanns positioner att försvara förvandlades gränstrakterna i Batkenregionen till en regelrätt krutdurk.

”Aprikoskriget”

Men det var först 2004 – i samband med det så kallade ”Aprikoskriget” – som sammandrabbningar kring vattenbrunnar och betesmarker fick någon större uppmärksamhet.

Tadzjikiska herdar hade planterat aprikosträd på omtvistad mark som de facto tillhör Kirgizistan och i en flodvåg av patriotisk grannyra skyndade kirgiziska herdar att rycka upp de nyplanterade trädraderna ur jorden. Sedan dess har ont blod fortsatt att rinna i Batkens gränslundar 2005, 2008, 2011, 2014, 2015 och 2021.

2021 års strider ägde rum i tre dagar i slutet av april och början av maj och upphörde i ett eldupphör utan politisk lösning – men med 50 dödsoffer, flera hundra skadade och över 50 000 internflyktingar som följd.

Militär eskalering, minskade naturresurser

Den stadiga eskaleringen av konflikten med sina allt frekventare våldseruptioner har löpt jämsides med urholkade ekosystem och en alltmer oberäknelig tillgång på grundvattenkällor och betesmarker.

– Konflikter fanns redan under sovjettiden. Men nu är det inte bara en fråga om naturresurser utan även om suveränitet och territoriell integritet – och i takt med att både Tadzjikistan och Kirgizistan utvecklar sina nationella identiteter kring frågan om självständighet har det blivit en viktig fråga, säger Temur Umarov.

Det snabba uttåget ur Sovjetunionen avvecklade även markavtal över en natt, vilket framför allt drabbade bönder och boskapsuppfödare på båda sidor om gränsen. Men på olika sätt.

För tadzjiker råder stor brist på betesmarker och därför har en informell marknad upprättats i Batkenregionen där kirgiziska boskapsuppfödare ”arrenderar ut” mark till ockerpriser – något som är emot kirgizisk lag som förbjuder ”utländska aktörer” att bruka mark.

”Tadzjikiska herdesamhällen ser emellertid inte sig själva som inkräktare eller främlingar på dessa marker då dessa resurser utnyttjades av deras förfäder långt före Sovjetunionen bildades”, understryker Gulzana Kurmanalieva, kirgizisk jordbruksekonom knuten till Naryn State University, i en studie för L’europé en formation 2018.

Konflikten kryddas av ytterligare salt när kirgizisk gränspolis konfiskerar tadzjikisk boskap som vallas på kirgiziska marker.

”Tadzjikiska herdar tvingas sedan betala gränspolisen för att få tillbaka sin boskap, något som inte är förenligt med kirgiziska marklagar från 2009 och därmed betraktat som olagligt”, skriver Gulzana Kurmanalieva.

Moskva – fortsatt herre på täppan

Tadzjikiska och kirgiziska regeringar har med varandra att göra på regelbunden basis och är båda sedan 1994 fullvärdiga medlemmar i försvarsalliansen CSTO. Ryssland, som i kraft av storlek, ekonomi och historiska inflytande över sina forna sovjetundersåtar, har en viktig roll att spela inte bara i den över 30-åriga gränsdispyten mellan Tadzjikistan och Kirgizistan, utan är även en garant för makthavares arbetsro.

I Tadzjikistan råder förutom den uppblossade konflikten med sin kirgiziske granne även undantagstillstånd i landets autonoma östra utpost, i Gorno-Badachsjan, efter ett år av sociala resningar mot korruption, bristande rättigheter och skenande levnadskostnader. Den tadzjikiske presidenten Emomali Rahmon – som suttit på posten sedan inbördeskriget på 1990-talet – har inte tvekat att gå hårt fram åt oppositionella och terroriststämplade rörelser som anses hota hans position.

Den 14 september terrorstämplade den ryska Högsta domstolen det tadzjikiska islamistpartiet IRPT som under Tadzjikistans inbördeskrig mellan 1992 och 1997 slogs emot de regeringsstyrkor som staplade ut som vinnare ur kriget.

HD-utfallet i Moskva skedde jämte en aktiv rysk assistans med gripanden och utlämningar av tadzjikiska oppositionella, bloggare och lokala aktivister som i Tadzjikistan väntar på åtal för terrorsamröre och konspiration mot staten.

Vatten rinner länderna ur händerna

Medan den tadzjikiska maktapparaten förblir upptagen med att förtrycka folklager i Pamirbergen och gå hårt åt all form av opposition mot det postsovjetiska styret har Kirgizistan på senare år upplevt massiva protester efter omstridda val som resulterade i att Sadir Japarov tillskansade sig presidentmakten.

Men medan båda länders presidenter förefaller upptagna med inrikespolitiska storstädningar fortsätter naturresurser – bokstavligen – att rinna dem ur händerna.

Tadzjikistan och Kirgizistan har gemensam vårdnad av 40 vattenleder, varav somliga utgår från Tadzjikistan och rinner ut i Kirgizistan och vice versa. Klagomålen har därför varit många gällande sabotage och ”konfiskeringar” av vattenkällor genom bevattningssystem och uppsamlingscentraler.

”Vattenresurser fungerar ofta som ett utpressningsverktyg gentemot varandra”, skriver Gulzana Kurmanalieva. ”Närhelst konflikter bryter ut i gränsområdena blockeras kanaler vilket bäddar för nya spänningar och eskalerade situationer.”

Nationalism – ett hinder

Gulzana Kurmanalieva understryker vikten av ett tvingande avtal mellan centralasiatiska stater – och framför allt mellan Tadzjikistan och Kirgizistan – för att definiera vilka marker som tillhöra vilka länder samt försäkra tillgång till vatten, oavsett vilken sida av gränsen du råkar leva.

Temur Umarov, centralasienexpert vid Carnegie Endowment for International Peace, instämmer – men skönjer i nuläget dess värre ingen öppning:

– Det stora hindret är den nationalistiska retoriken som används för att uppnå inhemska mål och för att porträttera den andre som fiende. Det hindrar länderna från att komma närmare någon som helst lösning, säger han till Tidningen Global.

Kompromiss signalerar svaghet

När det gäller att lösa upp de historiska knutarna i gränskonflikten med Kirgizistan torde det stå klart för båda parter att nuvarande hållning, med regelbundna eldstrider, inte är hållbar. Men geopolitiska omständigheter och utgångspunkter gör manövreringsutrymmet minimalt för ländernas regeringar att kompromissa:

– Det ser ut att vara en omöjlighet så länge båda sidor drivs av nationalistiska regimer som då och då utgår från en ytterst ultrapatriotisk ideologi och retorik, säger Temur Umarov.

Territoriella dispyter kan bara lösas om det finns en mellanväg som båda sidor är villiga att beträda – och således ge upp stycken av sina egna territorier för den andra sidan – vilket har varit fallet i andra tidigare markdispyter inte bara i Centralasien utan världen i övrigt.

– Men det skulle definitivt betraktas som ett svaghetstecken, så ingen av ledarna i Tadzjikiskan eller Kirgizistan är villiga att ingå en sådan lösning, säger Temur Umarov.

* * *
Läs även:
Stalins allsmäktiga penndrag
När rörelsen förstatligades
Solens barn blir kanonmat i Ukraina