PARAGUAY | Latinamerika och Karibien bör minska sina koldioxidutsläpp kopplade till nötkreaturproduktion för att hålla sig inom ramen för klimatmålen, menar en rapport från den interamerikanska utvecklingsbanken IADB i en ny rapport.

Det handlar om en imploderande industriell cocktail bestående av storskalig sojaproduktion som förser foder till en expanderande boskapsuppfödning på marker som tidigare var skogar och hemvist för oumbärliga ekosystem, numera savanner och monoindustriella landskap.

”Båda sidor när det gäller efterfråga och utbud måste mobiliseras för att göra livsmedelssystemet förenligt med nettonollutsläpp. Även i de mest ambitiösa scenarierna är produktionsutsläppen alltjämt långt ifrån noll. Restutsläpp från jordbruket, särskilt boskapen, är oundvikliga. För att kompensera utsläppen är återväxt av naturlig vegetation avgörande, vilket i sin tur kräver en minskad efterfrågan, särskilt för nötkött, intill ökade skördar, särskilt betesskörd”, fastslår författarna till IADB-rapporten.

Det handlar således om kullkastande av befintliga strukturer och trender längs köttbonanzans primära utposter. En given är Amazonbäckenet – en annan är en mer dold, glesbefolkad, torr och svårbemästrad region i Sydamerikas hjärta som huserar alltifrån ökenliknande månlandskap till några av planetens sista isolerade ursprungsfolk i Latinamerikas största skogsområde utanför Amazonas.

Och allt börjar på andra sidan om Paraguayfloden som rinner genom Paraguays huvudstad Asunción. Där tar El Chaco vid. Numera är regionen den främsta utposten för Paraguays växande position bland världens största producenter och exportörer av soja och kött. En utveckling få kunde ana för hundra år sedan när Chaco förblev ett ogästvänligt ingenmansland för europeiska kolonisatörer.

– Trots alla intressen i Chacos när det gäller mark och naturresurser är regionen helt förbisedd, säger Teresa Mayo, kampanjmobilisatör och vid Survival International, till Tidningen Global.

Grönt helvete, svart guld

”Chaco” härrör från quechua och betyder ”jaktmark” och ett av de sista områden som europeiska kolonisatörer lade under sina fötter i ”Den nya världen”.

Länge fanns det heller inget intresse, Chaco avfärdades som ”ett grönt helvete” där endast hedniska mänskliga avarter levde, däribland Ayoreofolket.

Men i slutet av 1920-talet ritades Chacos karta om, för alltid och på alla tänkbara sätt. Då anlände de första ryska mennoniterna, efter att den paraguayanska staten delat ut gratis medborgarskap och marklotter till den religiösa minoriteten.

Båda parterna vann på uppgörelsen. Mennoniterna undkom Josef Stalins religiösa förföljelse och den paraguayanska staten fann villigt folk att kolonisera Chaco i ett läge då ordkriget mellan Bolivia och Paraguay snubblade allt närmare en väpnad konflikt.

Kriget kom till slut 1932 och skådeplats blev Chaco, vilket båda länderna gjorde anspråk på. Drivkraften var mark och olja och båda militärapparater backades av europeiska stormakter som utlovade guld och gröna skogar vid händelse av säkrade resursfyndigheter. Men inget svart guld påträffades och när Chacokrigets sista skott avfyrades 1935 hade Paraguay säkrat territoriet inom sina landsgränser, allt till en diger mänsklig kostnad av 100 000 stridande och 70 000 civila offer.

Den nya härskarklassen

För hundra år sedan levde de i det närmaste som grannar i Chaco: de kristna mennoniterna och de animistiska Ayoreo. De förra bofasta småskaliga entreprenörer och småskaliga jordbrukare och boskapsuppfödare, de senare nomadiska jägare och samlare.

Ett sekel efter den första Chacomarkruschen är det regionens första inkvoterade medborgare som i mångt och mycket kontrollerar den andra lukrativa markruschen samtidigt som de småskaliga nybyggargårdarna har ersatts av enorma slakthus och distributionscentraler.

Och allt längs ”den nya Panamakanalen”, vilket är smeknamnet för Ruta 9, även kallad ”Trans–Chaco”: det motorvägsbygge som klyver genom Chacos skogar för att slutligen länka samman nordvästra Paraguay med Bolivia och Chile – och Stilla havets vidöppna fönster till en global marknad.

Paraguay må vara ett av Latinamerikas fattigaste länder med en av världens mest ojämlika fördelningar av mark och kapital, men mennoniterna blomstrar som moderna markspekulanter och boskapsuppfödare, många alltjämt konservativt skrudade i huvudbonader och farfarshängslen. En modest första anblick som döljer den paraguayanska minoritetens status och levnadsstandard som är i paritet med Spanien och Portugal.

Lucia är långt ifrån vare både någon global marknad eller sydeuropeisk levnadsstandard. Mest av allt är hon långt hemifrån. I Asunción har många ur återstoden av Ayoreo slagit sig ner efter att soja- och boskapsproducenter utan vare sig lov eller erbjudanden om andra alternativ röjt deras skogar och fördrivit dem från sina marker.

– Äkta Ayoreo, säger Lucia till Tidningen Global, och sneglar ner på sina hantverksobjekt.

En rik och inspirerande kultur summerad på en filt på en trottoar i centrala Asunción. Filten pryds av örhängen, väskor, armband och halsdukar.

Lucia lutar sig mot ett gallerstängsel som vetter mot en historisk byggnad som alltjämt pryds av kulhål från Trippelallianskriget på 1860-talet. Längs den söndagsavspärrade gatan och förbi Lucias filt tågar utklädda män och kvinnor förbi i en vandrande redogörelse för Paraguays historia. Låtsasblodet i de leendes ansikten symboliserar de många krig som Paraguay utkämpat sedan självständigheten 1811.

Den 9 september 2022 markerade 90-årsdagen av Chacokrigets utbrott. Men krig eller inte, livlösa kroppar fortsätter stupa till den mytomspunna jorden, framtvingade för att bli kanonmat i externa intressens tjänst. Miljontals boskapsindivider slaktas varje år i Chaco samtidigt som bulldozrarna når allt närmare de sista orörda skogarna i täten för boskaps- och sojaindustriernas markkolonialism.

– Det spelar ingen roll att det finns överenskommelser om att bevara marker när det 1993 bestämdes att mark kunde kvitteras ut till vita kolonisatörer. Följden blir att Ayoreo kommer fortsätta att förlora marker, säger Teresa Mayo vid Survival International.

Vid sidan om förlorade marker och rotlöshet klassas Ayoreos språk – Pyeta Yovai – som utrotningshotat samtidigt som Paraguay håller på att falla ner i klimatkollapsens svarta hål.

– Som land bidrar Paraguay till den globala krisen, men de som äger mark i det här landet bär ett stort ansvar och kan helt klart påverka utvecklingen, menar Abel Areco, människorättsjurist vid den sociala människorättsorganisationen BASE Investigaciones Sociales, i en intervju med Tidningen Global.

De flesta korten ligger också på borden. Högen med evidensbaserat underlag för klimatkrisens förebud växer sig högre intill en tämligen skral dito med progressiva lösningar för att dämpa koldioxidutsläppen i atmosfären. Den interamerikanska utvecklingsbanken IADB understryker i sin rapport att det inte finns någon genväg förbi frågan om efterfrågan och utbud. Om konsumentens val och producentens skyldighet. En diskurs som i bästa fall kan leda till konkreta framsteg, men i värsta fall stranda i en gissningslek om vad som är hönan och vad som är ägget.

För Lucia och andra inom Paraguays ursprungsfolk Ayoreo finns ingen tid till vare sig väntan på konkreta lösningar eller gissningslekar. Det handlar om överlevnad. När folkmassan som trängts intill gatan för att åse människotåget med blåsorkestrar och teatrala gestaltningar av historiska skeenden skingras samlas hantverken i en väska. Lucia beger sig till kongressen i Asunción. Där har Ayoreodemonstranter samlats för att kräva tillbaka sina förlorade marker. De når inte ända fram, kravallstaket hindrar de demonstrerande från att få någon verklig inblick i den paraguayanska maktens innersta rum.

– Ingen lyssnar på dem, säger en fotograf utsänd för en tv-kanal och tar en tugga av sin hamburgare.

* Lucia är en pseudonym.

* * *
LÄS ÄVEN:
Hälsan eller kulturen i köttlandet Paraguay
Paraguays kris – ett eko från det förflutna
”Criadazgo” – tidlöst helvete för tusentals barn i Paraguay